Musen och elefanten

På en grön, grön äng bodde en liten, liten mus. Musen hette Mira. Mira hade ett litet, litet hus. Huset var så litet att bara en mus fick plats. Och det var precis lagom. Litet, litet, litet.

En morgon hörde Mira tunga steg. Dunk, dunk, dunk. Marken skakade lite, lite, lite. Mira tittade ut genom det lilla fönstret. Där stod en elefant. En stor, stor, stor elefant. Elefanten log med ett vänligt leende.

'Hej', sa elefanten med en mjuk röst. 'Jag heter Edvin. Får jag säga god morgon?' Mira nickade. Edvin viftade lite, lite med öronen. Mira kittlade på tassen av lycka. En så stor vän hade hon aldrig haft förut.

Mira och Edvin pratade hela morgonen. De pratade om gräs. De pratade om moln. De pratade om sin favoritsoppa. Och så skrattade de. Mira skrattade pip, pip, pip. Edvin skrattade ho, ho, ho. Det var ett mycket fint skratt.

'Vill du komma in på te?' frågade Mira artigt. Edvin tittade på det lilla, lilla huset. Han tittade på den lilla, lilla dörren. Han kliade sig på snabeln. 'Jag ska försöka', sa han. 'Jag ska försöka väldigt försiktigt.'

Edvin böjde sig ner. Han stoppade snabeln genom dörren. Han stoppade ett öra genom dörren. Men en stor elefant fick inte plats i ett litet mushus. Inte alls, alls, alls. Edvin satte sig ner i gräset. 'Hoppsan', sa han mjukt och log.

Mira fnittrade. 'Det gör inget', viskade hon. 'Vi tar teet ute istället.' Hon bar ut en pytteliten kopp. Edvin tittade på koppen. Koppen var lika liten som en av hans naglar. Han lyfte den försiktigt med snabelspetsen. Försiktigt, försiktigt, försiktigt.

De drack te i solen. Vinden viskade i gräset. Bin surrade förbi, bzzz, bzzz, bzzz. Mira klättrade upp och satte sig på Edvins öra. Det var det mjukaste öra i hela världen. Mjukt, mjukt, mjukt. Som ett varmt täcke.

Mira sa: 'Edvin, jag har en idé. Det lilla huset är litet. Du är stor. Vi behöver ett hus som passar oss båda.' Edvin nickade långsamt med hela huvudet. 'Ett lagom hus', sa han. 'Inte för litet. Inte för stort. Lagom, lagom, lagom.'