Herden och havet

Långt borta, där bergen sluttade mjukt ner mot kusten, bodde en herde som ägde en stor flock med får. Varje morgon, redan innan solen var uppe, ledde han fåren ut på de gröna sluttningarna ovanför havet. Där fick de beta i lugn och ro medan han satt på en sten och lyssnade till vågorna långt nedanför. Han kände varje får vid namn och visste vilken klocka som tillhörde vilken hals. Han visste vilken tacka som tyckte om syra och vilken som föredrog timjan. Det var ett stilla liv, men det var ett gott liv, och det var hans liv, så som det varit hans fars liv före honom.

Men på sistone hade herden börjat titta mer på havet än på fåren. Vattnet låg blankt som silver hela dagarna, och solen glittrade så vackert på ytan att han knappt kunde slita blicken därifrån. Det måste vara underbart att färdas där ute, tänkte han. Det måste lukta annorlunda långt ute, där inget berg skymde vinden. Han såg skepp komma och gå nere i hamnen, fyllda med varor från fjärran länder. När de hissade segel såg de ut som vita fåglar som lyfte mot horisonten. Och varje gång en stäv vände och försvann bortom udden, kände herden hur något inom honom också ville följa med.

En kväll satt han vid sin lilla brasa och tänkte. Om havet var så lugnt och så vackert, varför skulle han då stanna kvar på sluttningen? Han hade hört att köpmännen i hamnen kunde köpa korgar fulla med dadlar för en billig peng. Sen seglade de iväg med dadlarna och sålde dem dyrt i en annan stad. På det viset blev en fattig man rik på en enda resa. Tänk vad jag kunde göra, viskade herden, om havet bara fick bära mig dit och hem.

Nästa morgon var hans beslut taget. Han gick ner till byn och letade upp en granne som länge hade önskat sig fler får. De satt en stund och pratade, drack en mugg vatten ur brunnen, och så skakade de hand och räknade mynt. Innan solen stod högt på himlen ägde herden inte längre en enda lammsvans. I stället bar han en tung pung med silver, och i pungen klingade alla hans år på sluttningen. Han stod kvar en stund och såg fåren följa grannen ner mot den andra sidan av byn. Vissa lammen vände sig om mot honom, som om de undrade. Det var en konstig känsla att gå därifrån. Han var lättare än någonsin, och ändå tyngre.