Pannkakan

Det var en gång en mamma som hette Goody Poody. Hon bodde i ett litet hus på en grön kulle. Hon hade sju hungriga barn. Och hon hade en pappa också. I köket stod en stor stekpanna på spisen. I pannan låg en pannkaka. Den fräste och puttrade. Den var tjock och gyllene. Den doftade ljuvligt av smör och söt mjölk. Barnen stod runt pannan i en ring. Pappan satt på en stol och tittade på. Alla väntade på pannkakan.

'Mamma, snälla, ge mig en bit pannkaka,' sa det första barnet. 'Mamma, kära mamma,' sa det andra. 'Mamma, kära, snälla mamma,' sa det tredje. 'Mamma, kära, snälla, fina mamma,' sa det fjärde. Och så fortsatte det. Varje barn var lite sötare än det förra. Det sjunde barnet sa: 'Mamma, kära, snälla, fina, kloka, söta mamma!' Mamma log. 'Ja, ja, små vänner. Vänta bara tills den vänder sig själv. Sen får ni alla en bit. Se så fin den ligger där.'

Pannkakan låg där i pannan och hörde allt. Då blev pannkakan rädd. Riktigt rädd. 'Sju hungriga barn vill äta mig!' tänkte den. 'Och mamma. Och pappa också!' Pannkakan vände sig själv. Hopp! Den studsade upp ur pannan. Plums! Den föll ner på golvet. Den landade med ena sidan upp och ena sidan ner. Sen rullade den iväg. Som ett hjul rullade den genom dörren. Hopp och rull. Ut genom köket. Ut genom förstugan. Ut genom dörren. Och nerför backen, så fort den kunde.

'Stopp! Stoppa pannkakan!' ropade Goody Poody. Hon sprang efter. I ena handen hade hon stekpannan. I andra handen hade hon stekspaden. Bakom henne sprang de sju barnen. Sist kom pappa, och han linkade. 'Stopp! Stopp! Fånga den!' ropade alla. Men pannkakan rullade och rullade. Den hoppade över småsten och pinnar. Den susade förbi blommor och buskar. Den var snabbare än alla i hela huset. Snart var den så långt borta att ingen såg den mer. Familjen stannade och hämtade andan. 'Den där pannkakan,' suckade Goody Poody.

Pannkakan rullade och rullade. Den rullade förbi en äng full av prästkragar. Snart mötte den en man. Mannen hade en bred halmhatt och en stav. 'God dag, pannkaka,' sa mannen. 'Gud signe dig, Manny Panny!' sa pannkakan. 'Kära pannkaka,' sa Manny Panny, 'rulla inte så fort. Stanna lite så jag får äta dig.' Pannkakan log och svarade: 'Jag har sluppit undan Goody Poody, och pappa, och sju skrikande barn. Då slipper jag väl undan dig också, Manny Panny!' Och så rullade pannkakan vidare.