Hur Anansi förde sagorna till världen

För länge, länge sedan, i ett land där solen var stor och varm och träden bar frukter så söta att man sov bättre om natten, fanns det ännu inga sagor om djur eller hjältar. Alla berättelser handlade om Nyankupon, gudarnas hövding högt uppe på himlen. Folk samlades om kvällarna under stjärnorna och viskade hans namn. Men nere i gräset bodde en liten spindel som hette Kwaku Anansi. Han hade åtta tunna ben, blanka ögon och en hjärna som aldrig vilade. Och en kväll fick Anansi en idé så stor att hans små ben darrade.

'Varför ska alla sagor handla om Nyankupon?' tänkte Anansi och kliade sig på huvudet. 'Jag är också rolig. Jag är slug och snabb och tänker fortare än vinden. Sagorna borde heta Anansi-sagor.' Och eftersom Anansi var den sortens spindel som aldrig nöjde sig med att bara tänka, klättrade han redan nästa morgon upp för det allra högsta trädet, vidare uppför molnen, ända tills han stod framför Nyankupons stora gyllene hus i himlen. Han bockade djupt och sa med sin tunnaste, artigaste röst: 'Hövding, jag har en bön till dig.'

Nyankupon såg ner på spindeln med ett brett leende. Hans röst lät som åska över ett varmt hav. 'Och vad vill du, lille Anansi?' Spindeln rätade på sin ryggrad så gott han kunde. 'Hövding, jag vill att alla sagor från och med nu ska kallas Anansi-sagor i stället för Nyankupon-sagor.' Gudarnas hövding skrattade så att golvet skakade. 'Anansi, du är modig som ber om en sådan sak. Men jag vägrar inte. Jag ger dig tre uppgifter. Klarar du dem ska sagorna bära ditt namn för evigt. Klarar du dem inte, går du hem och tiger.' Anansi nickade ivrigt.

'Lyssna noga,' sa Nyankupon. 'Det första du ska föra till mig är en kruka full av levande bin. Det andra är en jättelång boaorm, levande och hel. Det tredje är en tiger, så stark och så vild att till och med jag tappar andan.' Anansi blinkade en gång, två gånger. Bin som stack. Boaorm som klämde. Tiger med tänder som knivar. Vilken annan varelse som helst hade slokat och gått hem. Men Anansi log ett litet, lurigt leende. 'Jag lovar, hövding,' sa han, 'att alla tre ska stå framför dig.' Sedan klättrade han ner längs ett spindelnät, ända ned till jorden.