Museet efter stängning

När den sista besökaren gick ut genom de stora trädörrarna, blev museet alldeles tyst. Klockan i tornet slog åtta mjuka slag, och ute föll mörkret sakta över staden. Inne i hallen tände nattvakten Bertil sin lilla lykta. Den lyste varmt, som en gammal vän som vaknat till liv. Bertil log för sig själv. Nu började hans favorittid på dygnet, kvällsrundan.

Bertil hade arbetat på museet i många år. Han kände varje korridor, varje trappa, varje liten knirk i golvet. Han visste vilka lampor som lyste lite svagare än de andra, och vilka fönster som rasslade när det blåste. Med lyktan i handen började han sin runda. 'God kväll, gamla huset', viskade han. Och huset tycktes liksom andas tillbaka.

Den första salen var fossiliesalen. I mitten stod ett enormt dinosaurieskelett, högt som ett träd. Det var en av Bertils favoriter. Han brukade kalla den Lillan, även om hon inte var liten alls. Lampskenet från lyktan vandrade över de blanka benen, och skuggorna lade sig mjukt mot golvet. 'God natt, Lillan', sa Bertil, och nickade vänligt mot det väldiga huvudet.

Statyerna i hörnet av salen stod alldeles stilla. Det var två stenfigurer från en gammal tid, med vänliga ansikten och nötta händer. Bertil log lite när han gick förbi. Det sägs att statyer bara står stilla när någon tittar, men det är förstås bara en gammal saga. Bertil tittade alltid extra länge på dem, ifall de skulle vilja sträcka på sig. Det gjorde de inte. Det gör de aldrig.

Bertil gick vidare in i nästa rum. Här hängde stora oljemålningar i tunga guldramar. På en målning satt en ko och vilade i en sommaräng. På en annan seglade ett litet skepp mellan blåa vågor. På den största stod en gammal trädgård i fullt blom. Bertil stannade en stund framför varje tavla. 'Sov gott, kossa', viskade han. 'Sov gott, skepp. Sov gott, trädgård.'

I taket fanns en liten kupol av målat glas. På dagen lyste den i alla regnbågens färger, men nu var den nästan svart. Nästan, för månen hade just börjat klättra upp över taken därute, och de första strålarna föll in genom kupolen som tunna silvertrådar. Bertil lutade huvudet bakåt och tittade upp. Det såg ut som om månen hälsade på honom genom fönstret.