Snigeln på hostabladet

I en lugn liten trädgård bodde en pytteliten snigel. Han hette Sigge. Sigge hade ett mjukt litet hus på ryggen. Det var randigt och vackert. Nu var det kväll. Himlen blev rosa. Sigge tittade upp på ett stort hostablad. Det var hans säng.

Sigge sträckte på sig. Han andades långsamt. In och ut. In och ut. 'Sakta, sakta,' sa han till sig själv. 'Långsamt och tryggt.' Han började klättra upp på det stora bladet. Bladet var grönt och svalt. Det luktade som regn och mossa.

Bladet var stort som ett helt land för Sigge. Det fanns kullar och dalar i bladets ådror. Sigge gled fram. Sakta, sakta. En liten silverstig glänste bakom honom. Det var hans spår. 'Långsamt och tryggt,' viskade han. 'Långsamt och tryggt.'

Plötsligt såg Sigge en daggdroppe. Den var rund som en liten kula. Den glittrade som glas. Sigge stannade och tittade. Daggen samlade sig på bladet. En droppe. Två droppar. Tre. De var som små klotrunda kristaller. Sigge log.

Sigge sträckte fram sina små horn. Han nuddade en daggdroppe. Plopp! Den blev till en ännu mindre droppe. Sigge skrattade tyst. 'Hej, lilla droppe,' sa han. Droppen blinkade till. Sedan vidare. Sakta, sakta. Långsamt och tryggt.

Vinden viskade i trädgården. Det var en mjuk vind. Den smekte hostabladet. Bladet vaggade lite. Sigge vaggade också. Som en bebis i en vagga. 'Aaaah,' suckade Sigge. Han kände sig så lugn. Så trygg. Så lite sömnig redan.

Sigge kröp vidare. Sakta, sakta. En skugga gled över bladet. Sigge tittade upp. Det var en nattfjäril. Stor och tyst. Med vingar mjuka som sammet. Fjärilen flög runt en gång. Sedan försvann den. 'Godnatt, fjäril,' viskade Sigge.

Längre fram mötte Sigge en liten skalbagge. Skalbaggen var brun och blank. Han hade gått hela dagen. Nu var han trött. 'Hej, Sigge,' sa skalbaggen. 'Godnatt, lilla snigel.' 'Godnatt, lilla skalbagge,' sa Sigge. Och båda log.

Trädgården blev mörkare. Blommorna stängde sina kronblad. Bina var redan hemma i kupan. En syrsa började spela. Syr-syr. Syr-syr. Det lät som en liten visa. En vaggvisa. Sigge lyssnade. Han andades med syrsans takt. In. Ut. In. Ut.

Nu var Sigge halvvägs över bladet. Han stannade en stund. Han tittade tillbaka. Hans silverspår glittrade som en liten flod. Sigge tittade framåt. Bladets kant var nära. Där bortom var himlen. Mjuk och blå. 'Sakta, sakta,' sa Sigge. 'Snart är jag hemma.'