Pojken som ropade varg

Högt uppe på en grön kulle, ovanför en liten by med röda tak och rykande skorstenar, betade en flock vita får. Det var fyrtio stycken, kanske fler. De gick lugnt omkring i det mjuka gräset och åt klöver och maskrosor. Och bland dem, med en lång käpp i handen och en flöjt i fickan, satt en pojke på en sten. Han var fåraherden. Varje morgon gick han upp till kullen med fåren. Varje kväll gick han ner till byn igen. Hans uppgift var enkel. Han skulle se till att fåren inte gick vilse. Och han skulle hålla utkik efter vargen som ibland smög nere från skogen.

Solen klättrade högre upp på himlen. Bina surrade i klöverblommorna. En stork flög sakta över ängen med långa ben hängande efter sig. Fåren bräkte tyst för sig själva. Bä. Bä. Bä. Pojken satt på sin sten och tittade ner på byn. Han kunde se kvinnorna som gick till brunnen. Han kunde se mannen som högg ved bakom sin stuga. Han kunde se barnen som lekte vid fontänen. Och han suckade. Det var alltid samma sak. Samma kulle. Samma får. Samma långa, långa dag. Han gäspade och kastade en sten ner i gräset. Han önskade att något, vad som helst, skulle hända.

Då fick han en idé. Det var ingen bra idé. Det var en sådan idé som en uttråkad pojke får på en lång, het dag. Han mindes vad de vuxna alltid sa till honom innan han gick upp på kullen. 'Om vargen kommer, ropa! Ropa så högt du kan, så kommer vi och hjälper dig.' Pojken log för sig själv. Det skulle vara så roligt. Att se tvätterskan lämna sin tvätt. Att se mjölnaren springa med mjöl på händerna. Att se alla farbröder och tanter komma rusande uppför kullen för att hjälpa honom. Och så skulle det visa sig att det inte var någon varg alls. Han skrattade högt åt tanken, så att fåret närmast honom tittade upp förvånat.

Pojken hoppade upp på sin sten. Han fyllde lungorna med luft, så mycket luft han kunde få i sig. Och så ropade han, så högt han bara kunde, ner mot byn: 'VAAARG! VARG! Det är en varg på kullen! VARG!' Hans röst studsade mellan stenarna. Den ekade nedför sluttningen. Den nådde ända ner till torget. Och nere i byn stannade allt. Tvätterskan släppte tvätten i tvättfatet. Mjölnaren tappade sin mjölsäck. Smeden lät hammaren falla. Barnen vid fontänen tystnade. Alla tittade upp mot kullen. Och alla började springa.