Stadsmusikanterna i Bremen

På en gammal bondgård bodde en ärlig bonde och hans åsna. Åsnan hade slitit för honom i många år. Han hade burit säckar till kvarnen i alla väder, gått upp för backar med tunga lass och aldrig klagat. Men nu började åsnan bli gammal. Ryggen blev styvare, benen blev tröttare, och en morgon hörde han bonden säga till sin hustru: 'Den där åsnan duger inte längre. I morgon gör jag slut på honom.' Åsnan stod alldeles stilla i sitt bås. Han förstod precis vad bonden menade. Då tänkte han: 'Det här tänker jag inte vänta på. Jag ger mig av i kväll. Jag har en vacker röst, det har jag alltid haft. Jag går till Bremen och blir stadsmusikant.'

Så fort månen steg över taket smet åsnan ut genom grinden och började gå mot den stora staden. Vägen var dammig, träden viskade i vinden, och stjärnorna tändes en efter en på den lila himlen. Åsnan kände sig märkligt lätt om hjärtat. Han var på väg mot något nytt. Han prövade sin röst mjukt, så att ingen skulle höra: 'Iaaa, iaaa.' Det lät rätt vackert, tyckte han, mot den stilla nattvinden. Han skulle bli en utmärkt stadsmusikant. Det var han säker på. Och så fortsatte han framåt med små bestämda steg, en gammal åsna som vägrade att ge upp.

Han hade inte gått särskilt långt förrän han fick syn på en gammal hund som låg vid vägkanten. Hunden flåsade tungt och såg sorgsen ut, som om han hade sprungit hela natten. 'Vad är det med dig, min vän?' frågade åsnan vänligt. 'Ack,' suckade hunden, 'jag är gammal nu, och min husbonde tyckte att jag inte längre dög till jakten. Han ville göra slut på mig, så jag rymde. Men vad ska jag ta mig till? Jag kan ju inte tjäna mitt uppehälle ute på landsvägen.' Åsnan tänkte efter en stund. 'Hör du,' sa han sedan, 'jag är på väg till Bremen för att bli stadsmusikant. Du har en kraftig och djup röst. Följ med mig och slå pukor i orkestern!' Hunden vippade på svansen för första gången på flera dagar.

Hund och åsna vandrade vidare tillsammans. Snart fick de se en katt sitta mitt på vägen. Hennes morrhår hängde och hon såg mycket olycklig ut. 'Hur står det till med dig, vackra fru?' frågade åsnan artigt. 'Hur kan man må bra,' suckade katten, 'när livet hänger på en tråd? Jag har blivit gammal och vill hellre ligga vid spisen än jaga möss. Då tänkte min matmor dränka mig. Jag lyckades smita undan, men jag har ingenstans att ta vägen.' Åsnan log med långa öron. 'Du sjunger ju vackrare än någon i hela trakten,' sa han. 'Följ med oss till Bremen. Vi tre ska bli stadsmusikanter och sätta hela staden på örat.' Katten satte upp svansen som ett utropstecken och slöt sig till sällskapet.