Kejsarens syrsbur

Långt bortom de blå bergen, i ett land där taken böjde sig som vingar och lyktor gungade i kvällsbrisen, låg ett stort palats. Inne i palatset bodde en kejsare som var stolt över många saker, men allra mest stolt var han över sin samling av syrsor. Han hade tjugotvå syrsor i tjugotvå små burar, och de sjöng för honom när dagen blev till natt. Burarna stod uppradade på en lång hylla av rött trä, alla snidade med drakar, lotusblommor och små månar. Den som tog hand om syrsorna var en liten flicka som hette Mei, och hon var den enda i hela palatset som inte talade högt.

Mei var åtta år gammal och hennes uppgift var den mest stilla i hela palatset. På morgonen gav hon syrsorna färska melonbitar och vattnade deras små skålar. På eftermiddagen sopade hon golvet runt deras burar med en mjuk borste av bambu. På kvällen lyssnade hon noga, för en god syrsskötare måste höra om någon av dem var ledsen eller trött. Mei lyssnade så bra att hon kunde skilja på varje syrsa, bara genom dess sång. Hon hade gett dem alla namn i sitt huvud: Te-spjuvern, Stora Pärlan, Mossröst, Bambusöm, och många fler. Ingen annan visste vad de hette.

Kejsarens favorit var en stor syrsa som hette Gyllingen. Gyllingen bodde i den finaste buren, gjord av elfenben och guldtråd, och den sjöng högt och klart som en liten klocka. När kejsaren ville sova ställdes Gyllingens bur bredvid hans säng, och hans sång ekade mellan väggarna. Hela hovet sa: 'Ingen syrsa sjunger så vackert som Gyllingen.' Mei nickade artigt varje gång hon hörde det, för hon var en artig flicka. Men hon visste något som ingen annan i palatset visste, något som hon hade märkt en kväll när hon gick förbi en kruka med jasmin.

I hörnet av syrsrummet, bakom en kruka med doftande jasmin, hade Mei hittat något helt eget. Det var en pytteliten syrsa, knappt större än ett risgryn, som hade gömt sig i en spricka i golvet. Den var brun som te och hade två fina antenner som rörde sig som grässtrån i vinden. När Mei lutade sig nära kunde hon höra ett ljud så svagt att det nästan inte fanns: zri-zri-zri, lika tunt som en silvertråd. Hon höll andan en hel minut för att vara säker. Det var inte vinden. Det var inte en mygga. Det var sång.