Varför katten missade djurkretsen

För länge, länge sedan, högt ovanför molnen, bodde Jadekejsaren i ett palats av silke och stilla ljus. En kväll lutade han sig fram över kanten av sin balkong och tittade ner på jorden. 'Människorna behöver något att räkna åren med,' sade han mjukt till sig själv. 'Jag ska be tolv djur att låna sina namn till tolv år, så att inget år är likadant.' Han andades ut, och hans andedräkt blev till en silvrig stig som ringlade hela vägen ned till skogarna och flodbankarna nere på jorden.

Den silvriga stigen letade sig fram över bergen och in i en liten lund där det bodde en katt och en råtta. De var bästa vänner. Katten hade mjölkvit päls, och stora gröna ögon som blinkade långsamt. Råttan var pytteliten, snabb, och hade morrhår som darrade när hon skrattade. På kvällarna kröp de ihop bredvid varandra under samma rotvälta och delade samma drömmar. 'Det är skönt att ha en vän,' brukade katten säga. 'Det är ännu skönare att ha dig,' svarade råttan.

Den kvällen kom en mjuk vind in mellan löven och bar med sig Jadekejsarens röst. 'Hör mig, alla djur,' viskade vinden. 'I morgon, när solen stiger, ska tolv av er springa över den stora floden. De första tolv ska låna sina namn till åren.' Katten och råttan satte sig upp och tittade på varandra med stora ögon. 'Vi måste vara med!' sade råttan ivrigt. Katten gäspade och sträckte på sig. 'Jag är så lätt att väcka,' sade hon. 'Lova att du knuffar mig när det är dags.' Råttan lade tassen på sitt hjärta. 'Jag lovar.'

Nyheten spred sig som vind genom skogen. Oxen reste sig långsamt och slipade hovarna mot en sten. Tigern strök sig mot ett träd och log för sig själv. Kaninen hoppade glatt i en glänta. Draken lyfte huvudet ovanför floden och blåste små moln. Ormen ringlade i gräset, hästen frustade, geten betade lugnt, apan klättrade i en gren, tuppen putsade sina fjädrar, hunden viftade på svansen och grisen rullade nöjt i mossan. Tolv djur, men bara tolv platser. Alla undrade vem som skulle komma fram först.

Natten lade sig som en filt över världen. Råttan satt vaken ett tag och såg på katten som somnat med tassarna under hakan. 'Jag måste komma ihåg att väcka henne,' tänkte råttan. 'Vi ska springa tillsammans.' Hon räknade stjärnorna utanför rotvältan, en, två, tre, tio, tjugo, hundra, och sen blev stjärnorna suddiga och drömmarna mjuka. Råttan somnade också, och hennes morrhår darrade en sista gång innan natten blev alldeles stilla. Floden viskade i sin sömn långt borta. Allt väntade på gryningen.