Molnfåren som räknade sig själva

Högt över världen, där himlen är som ett mjukt täcke, bor molnfåren. De är runda och vita och alldeles tysta. Varje kväll seglar de fram över taken och skogarna. De hjälper barn att somna. Barnen tittar ut genom fönstret. De räknar molnfåren, ett, två, tre. Sedan blir ögonen tunga. Sedan blir kuddarna mjuka. Sedan somnar barnen.

I kväll är himlen alldeles stilla. Månen lyser stor och rund. Molnfåren tittar ner mot husen. Inget fönster lyser. Inget barn sitter uppe i sin säng. 'Alla sover redan,' viskar ett litet molnfår. 'Ingen räknar oss i kväll.' De andra molnfåren ser på varandra. De blir alldeles tysta. Vad ska de göra nu? Vinden viskar mjukt i deras päls.

'Vad gör vi nu?' frågar ett molnfår med rosa kinder. 'Vi är ju till för att räknas.' Molnfåren flyter sakta i en lång, krokig rad. Vinden viskar mjukt mellan dem. Ingen vet vad de ska göra. Alla tittar åt samma håll. Då knuffar de varandra försiktigt fram mot den äldsta i flocken. 'Han vet säkert,' viskar de. 'Han vet alltid.'

Den äldsta är ett stort vitt får som heter Snöfall. Hans päls är mjuk som första snön. Hans ögon är vänliga och lite trötta. Han har räknat barn i tusen och tusen nätter. Han kan alla sömntal utantill. Snöfall ler litet. 'Inga barn räknar i kväll,' säger han lugnt. 'Då gör vi det själva. Då räknar vi oss själva, ett moln-får i taget.'

Snöfall tar ett djupt andetag. Han tittar på det första lilla fåret. 'Ett moln-får,' säger han mjukt och lugnt. Det lilla fåret gäspar stort. Så stort att hela kroppen skakar lite. Det blundar och börjar sjunka, sakta, sakta. Det glider ner genom luften som en fjäder. Månen ler emot det. Nere på jorden står en grön kulle och väntar.

Snöfall tittar på nästa får. 'Två moln-får,' säger han med samma mjuka röst. Det fåret gäspar också, stort och länge. Det blundar och börjar glida ner. Det är som en liten fjäder i vinden. Sakta, sakta sjunker det mot jorden. Det landar precis bredvid det första. De ligger tätt ihop. Allt är så stilla. Bara månen lyser.