Draken och fyrvaktaren

Längst ute på en klippa, där havet och himlen möttes, stod en gammal vit fyr. Den var inte särskilt hög, men den var stadig, och den hade stått där så länge att till och med måsarna räknade den som en del av kusten. Inne i fyren bodde fyrvaktaren Ingrid, en lugn kvinna med väderbitna händer och en tjock ylletröja stickad av hennes mormor. Hon hade skött fyren i många, många år. När stormarna kom på kvällen tände hon lampan, kokade te i sin gamla kopparkanna, och drog en filt över knäna. Hon var aldrig riktigt ensam, även om det var långt till närmsta hus. För Ingrid hade en hemlig vän som besökte henne varje gång himlen blev mörk och vinden började dra hårt över vattnet.

Denna kväll luktade luften av salt och regn, och nedanför klippan slog vågorna mot stenarna med en djup, trummande takt. Måsarna hade redan flugit hem till sina sprickor i berget, där de gömde sig under överhängen och tittade ut med blanka svarta ögon. Ingrid satte på vattnet i kopparkannan, fyllde sin tekruka med torkad kamomill och lade två sockerbitar i sin kopp. Genom fönstret såg hon hur himlen i väster blev orangeröd, sedan plommonlila, och hur de första stora regndropparna började slå mot rutan. Mistluren ute på den yttersta piren ropade långt borta, två långa toner som rullade över vågorna. Hon log mot fönstret. 'Snart kommer du,' viskade hon. Sedan klättrade hon upp den smala spiraltrappan, tände den stora lampan högst upp i fyren, och dess gula stråle började sin långsamma sväng över det mörknande havet.

Vinden tog tag i klippan med båda händer och himlen blev djupt blå, sedan grå, sedan nästan svart. Regnet började trumma mjukt mot rutorna, först som små fingrar, sedan som en hel hand. Inne i fyren luktade det av lampolja och vått ylle, och Ingrid drog ylletröjan tätare om sig. Hon ställde sig vid det östra fönstret med tekoppen i handen och såg ut över vågorna. Då såg hon det hon väntat på: en lång skugga som rörde sig under vattnet, lugnt som ett moln över en åker. Skuggan blev större. En rygg av glittrande fjäll bröt ytan, ström rann av den i två ljusa floder, och sedan kom ett huvud så stort som ett fiskebåtskrov, med vänliga gula ögon som lyste mjukt i mörkret. Det var Glimmer, havsdraken.