Öster om sol och väster om måne

Det var en gång en fattig torpare som hade så många barn att han knappt kunde ge dem mat eller kläder. Alla barnen var vackra, men allra vackrast var den yngsta dottern. En torsdagskväll sent på hösten, när vinden tjöt och regnet smattrade mot stugans väggar, satt familjen samlad kring spisen. Då hördes plötsligt tre tunga knackningar på fönsterrutan. Far reste sig och gick ut för att se efter. Och vad fick han se i mörkret utanför? En stor vit björn, väldig som en snödriva, med ögon som lyste lugnt i regnet.

'God kväll på dig,' sa den vita björnen med en låg, mjuk röst. 'Det samma till dig,' svarade torparen och kände vinden krypa under tröjan. 'Vill du ge mig din yngsta dotter?' frågade björnen. 'Ger du mig henne, så ska jag göra dig så rik som du nu är fattig.' Mannen blev både glad och rädd på samma gång. Han gick in och berättade allt för sin familj. Den yngsta dottern skakade på huvudet. 'Nej,' sa hon. 'Nej, jag vill inte.' Då kom björnen överens med fadern att han skulle komma tillbaka nästa torsdagskväll och få ett svar.

Hela veckan talade familjen om björnen. Far berättade om de fina kläder, det varma huset och den goda maten de skulle få. Mor strök henne över håret. Syskonen sa att hon var modig. Till slut tänkte den yngsta dottern att kanske var det inte så farligt ändå. Hon tvättade och lagade sina trasor, gjorde sig så fin hon kunde, och packade ihop sitt lilla knyte. Det blev inte mycket att packa. När torsdagskvällen kom stod den vita björnen återigen utanför stugan, lugn som ett snöberg. Hon klättrade upp på hans rygg, höll fast i den tjocka pälsen, och så bar det av.

De färdades länge genom skogar och över hedar. 'Är du rädd?' frågade björnen. 'Nej,' sa hon, 'inte alls.' 'Håll fast i min lurviga päls, så händer dig ingenting.' Till slut kom de fram till ett brant, högt berg. Björnen knackade på bergväggen, och en port öppnade sig. Innanför fanns ett stort slott med rum efter rum, alla upplysta, alla glittrande av silver och guld. Bord stod dukade med de finaste rätter. Björnen gav henne en liten silverklocka. 'När du önskar dig något,' sa han, 'ringer du bara på den, och du får det med en gång.' Och så var det.