Sampo Lappelill

Högt uppe på Lapplands fjäll, där snön ligger djup och vinden viskar mellan stjärnorna, bodde en liten pojke som hette Sampo Lappelill. Han bodde med sin mor och far i en kåta av renskinn, och röken från elden steg som en grå tråd upp mot himlen. Utanför gick renarna och letade lav under snön. Polnatten hade varit lång den vintern. I många veckor hade solen inte tittat fram över fjällkanten, och alla väntade på att den skulle komma tillbaka.

Sampo var en liten pojke med röda kinder och bruna ögon. Han satt ofta vid eldens kant och hörde far berätta om vargen, om norrskenet och om Hiisi, fjällens herre, som bodde högst uppe på berget Rastekais. Hiisi var lång som en gran och kall som is, sa far. Han ville göra natten evig. 'Var rädd om dig när du går ut, Sampo,' sa mor och svepte renpälsen tätare om honom. Men Sampo var nyfiken. Han ville veta om solen verkligen var borta för alltid, eller om den snart skulle komma tillbaka över snön.

En morgon, när far och mor fortfarande sov, kröp Sampo ut genom kåtans öppning. Snön knarrade under hans små skor, och andedräkten frös till små vita moln framför munnen. Stjärnorna lyste hårt och kallt över fjället, och himlen var alldeles svart. 'Jag ska bara titta efter solen,' tänkte Sampo. 'Bara en liten stund.' Han gick en bit bort från kåtan, längre och längre, tills röken inte längre syntes bakom honom. Hjärtat slog snabbare i bröstet. Det var första gången han var ensam ute på fjället, och snön glittrade runtom honom som om hela världen vore en sovande björn.

Plötsligt hördes det ett tramp i snön. En vild ren, stor och vacker, kom springande mot honom från mörkret bakom en stor sten. Den hade silvergrå päls, mörka kloka ögon och varma andetag som ångade i luften. Sampo blev inte rädd. Renen såg på honom med ett underligt allvar, som om den kände honom sedan länge. Han sträckte ut handen, och innan han hann tänka hade han hoppat upp på renens rygg och tagit tag i pälsen. Renen reste sig på bakbenen, och iväg bar det över snön, snabbare än vinden, så att stjärnorna verkade rinna förbi som strömmar av ljus.