Trollkarlen och månbären

Långt ute på den nordiska myren, där tuvorna stod som små öar och dimman lade sig mjukt mot marken, bodde en gammal trollkarl som hette Algot. Han bodde ensam i ett lågt stenhus vars tak var täckt av mossa och ljung, och på vintern lyste hans fönster som ett gult öga i mörkret.

Men det Algot älskade allra mest var hjortron. Inte de gula, mjuka hjortronen som låg i korgar på marknaden. Nej, Algot visste om en hemlighet som få andra kände till. Djupt inne på myren, där ingen vanlig människa vågade ge sig ut om natten, växte hjortron som bara mognade i månljuset. De kallades månbär, och de smakade som honung blandat med den friska doften av en sommarregnskur.

En augustikväll när månen var rund som en mynt och silver av sig, tog Algot sin lykta från kroken vid dörren. Det var en märklig lykta, den lyste inte med eld utan med ett blåvitt sken som han själv hade trollat dit en gång i sin ungdom. Han hängde korgen på armen, lade på sig sin grå kappa och gick ut i natten.

Myren på natten var inte mörk som en källare, den lyste med sitt eget svaga ljus. Mossan skimrade grönt, vattnet i de små gölarna speglade himlen, och stundtals hörde man en groda kvacka djupt nere bland tuvorna. Algot kände varje stig utantill. Han visste vilka tuvor man kunde stiga på och vilka som sjönk under foten.

Snart nådde han platsen han sökte, ett öppet stycke myr där marken liknade en mjuk röd-orange matta. Där stod månbären i rad, deras guldgula frukter fyllda med månljus inifrån, som om varje bär bar på sin egen lilla sol. Algot stannade och drog ett djupt andetag. Varje år kände han samma ro när han såg dem.

Algot satte ner lyktan på en torr tuva och lade ifrån sig korgen. Sedan tog han ett mjukt andetag och började nynna. Det var ingen melodi man kunde sjunga efter, det var mer ett ljud, ett lågt vibrerande brummande, som om han pratade med själva marken. De bär som ännu var lite gröna svarade på nynnandet med att sakta bli guldare, mogna, redo.