Månens glömda vaggvisa

Det var en stilla kväll i ett litet gult hus. Ute viskade vinden i björken. Inne lyste bara en lampa, varm och guldgul. Mormor Vendela satt vid sängen. Hennes lilla barnbarn sov redan, mjukt och varmt. En liten hand låg ovanpå täcket. Vendela ville sjunga en vaggvisa. En vaggvisa som hennes egen mormor hade sjungit för länge, länge sedan.

Men visan ville inte komma. Vendela mindes en liten bit. La la… något om en båt. Något om en stjärna. Och så… nej, det var borta igen. Sen blev allt tyst inne i huvudet. Hon slöt ögonen och försökte minnas. Hon letade i sitt hjärta. Men där fanns bara tystnad. Hon viskade: 'Åh, lilla visa, var har du gått?'

Vendela suckade mjukt. Hon strök barnbarnets lilla hand med en finger. 'Sov gott ändå, min älskling,' viskade hon. Hon släckte lampan. Klick. Bara månen lyste nu, stor och rund utanför fönstret. Hans ljus var silvervitt och alldeles lugnt. Det föll över täcket. Det föll över Vendelas axlar. Allt var alldeles, alldeles tyst.

Uppe på himlen hade månen lyssnat. Månen lyssnar alltid, varje kväll. Han hör alla små viskningar nere på jorden. Han hör barn som somnar. Han hör katter som spinner. Han hör mammor som nynnar. Och månen mindes. Han mindes en vaggvisa från mycket, mycket länge sedan. Samma visa som Vendela hade glömt. Han hade bevarat den i sitt ljus.

Månen funderade lite. Sen log han mjukt. 'Ikväll,' tänkte han, 'får visan komma hem.' Han sänkte sakta en silvertråd ner mot huset. Tråden var tunn som en spindeltråd och blank som månsken. Den gled fram genom natten utan ett enda ljud. Förbi molnen. Förbi en sömnig fågel. Ner, ner, mot det lilla gula huset.

På tråden satt en liten, liten malfjäril. Hon var grå som dimma och mjuk som ett moln. Hennes vingar var små som blomblad. I hennes små vingslag bodde en visa. Just den visa som Vendela hade glömt. Malen visste den utantill. Hon hade burit den länge. Nu skulle hon bära den hem.

Sakta, sakta gled malen ner längs tråden. Förbi taket. Förbi rännan. Förbi en sovande blomma i fönsterlådan. Hon stannade vid Vendelas fönster. Hon vilade en stund på fönsterblecket. Sen klappade hon på rutan med en mjuk liten vinge. Tapp. Tapp. Tapp. Så tyst att bara den som lyssnar noga kan höra det.