Tystnadsväktaren i höstskogen

Djupt inne i en gammal skog, där träden hade stått så länge att ingen längre mindes deras ålder, bodde någon som väldigt få har sett. Hon var liten och ullig, ungefär stor som en kanin på bakbenen, och hon bar en grå kappa som släpade mjukt i löven när hon gick. Ögonen hennes liknade två daggdroppar i gryningen. Hon hette Mossa, och hon var Tystnadsväktaren. Varje kväll, när solen sjönk bakom kullarna och himlen blev av honung och purpur, började hon sin runda genom skogen. Hennes uppdrag var enkelt och allvarligt: att tysta världen för natten.

Det var höst, och skogen var klädd i orange och guld. Löven på lönnen lyste som små lyktor, och björkarna hade blivit gyllene från topp till rot. Marken var täckt av ett mjukt täcke av nedfallna blad som prasslade tyst när Mossa gick över dem. Hon andades långsamt in den svala luften. Den smakade av rök, av äpplen, och av jord som snart skulle sova. Mossa stannade en stund och såg sig omkring. 'Godkväll, kära skog,' viskade hon. 'Det är dags att vi gör oss redo.' Och skogen lyssnade, för den kände igen hennes röst.

Det första hon mötte var vinden. Den dansade högt uppe bland trädtopparna och fick björklöven att singla ner som guldmynt. Vinden var inte ond, bara lite spralligare än vad natten tål. Mossa höjde sin lilla hand och sa, mycket vänligt: 'Kära vind, du har sprungit hela dagen. Du har burit fågelsång och fröhus och dofter över hela skogen. Nu får du gärna sätta dig en stund.' Vinden tvekade, som om den ville fortsätta leka. Men så suckade den långt och lugnt, och lade sig till ro mellan grenarna. Skogen blev en aning tystare.

När vinden hade lagt sig kunde Mossa höra ekorrarna. De pratade högt i en stor gran, om frön och kottar och vem som hade gömt vad. De grälade vänligt och skrattade och tappade barr över varandra. Mossa gick fram till granen och knackade lätt på stammen. 'Goda vänner,' sa hon, 'natten är på väg. Era hålor är varma, och ni har samlat tillräckligt för idag.' Ekorrarna tystnade förvånat och tittade ner på henne. En efter en hoppade de in i sina hålor, ordnade sina svansar som täcken över sig själva, och blundade. Granen knarrade tillfreds.