Fyrvaktaren som stoppade om måsarna

Långt, långt ute i havet låg en liten klippö. På ön stod en gammal vit fyr. Den var smal och hög och blickade ut över vågorna. I fyren bodde en gammal man som hette Henrik. Henrik hade vita hår och varma ögon. Han hade bott i fyren i många, många år. Han kände havet bättre än någon annan.

Henrik bodde inte ensam på ön. På de låga klipporna nedanför fyren bodde många måsar. Vita måsar, gråa måsar, små måsar och stora måsar. De flög över havet om dagen och fiskade i de glittrande vågorna. Om kvällen kom de alltid hem till sina små skrymslen i klippan. Henrik hade lärt sig allas namn. Varenda en. Det hade tagit lång tid, men nu kunde han dem alla.

Varje kväll, när himlen blev mörkblå, ställde Henrik ifrån sig sin kopp och reste sig. 'Då så, mina vänner,' sa han mjukt. 'Det är dags.' Han tog på sig sin tjocka kofta. Sedan började han gå uppför fyrens långa, smala trappa. Steg för steg.

Högst upp i fyren fanns den stora lyktan. Den var gjord av glas och mässing och blank som en spegel. Henrik tände den försiktigt. Plopp. Ett varmt, gult ljus föddes. Lyktan började sakta vrida sig. Vrrrrr. Det stora ljuset svepte ut över havet. Långt, långt bort. Det sa till båtarna: här är klipporna, här är vi, allt är tryggt.

Sedan vände Henrik om och gick nedför trappan igen. Han öppnade den lilla dörren längst ner. Vinden viskade. Havet susade. På klippan satt måsarna och väntade på honom. De såg upp med blanka, snälla ögon. 'God kväll, små vänner,' sa Henrik.

Först gick Henrik fram till den allra äldsta måsen. Han hette Gustav. Gustav hade grå fjädrar och var nästan lika gammal som Henrik själv. 'Godkväll, Gustav,' sa Henrik. Han strök varsamt över de mjuka fjädrarna. Gustav blundade. Han suckade ett litet, nöjt mås-sus.

Sedan gick Henrik till de små måsungarna. De var fluffiga och runda som dunbollar. De pep tyst när Henrik böjde sig ner. 'Sov gott, små dun,' viskade han. Han stoppade ner dem djupare i sina mjuka skrymslen. De gäspade. Små, små mås-gäspningar. Aaaah.