Lejonet och musen

Det var en varm eftermiddag på den stora gula slätten. Solen stod hög på himlen och fick gräset att glittra som guld. Långt borta tonade kullarna blå i värmen, och en ensam akacia stod som ett grönt paraply mitt i ljuset. Under det trädet, i den svalaste skuggan, låg ett stort och starkt lejon. Han hette Leo, och han var kungen där. Hans man var tjock och guldgul, hans tassar var stora som tallrikar, och hans andetag gick långsamt och djupt. Han sov. Bina surrade. Gräset prasslade lite. Världen var lugn, och Leo drömde om svala bäckar och långa, lata dagar.

I gräset, en bit därifrån, sprang en liten mus. Han hette Milo. Han hade mjuk grå päls, små runda öron, en näsa som alltid darrade och en lång tunn svans som följde efter honom som ett snöre. Milo var fullt upptagen. Han sökte efter små frön, små bitar av frukt, och allt annat som kunde tas med hem till hans håla under en sten. Han sprang fram. Han sprang tillbaka. Han stannade och vädrade. Han sprang igen. För Milo var slätten ett enormt land av höga gula stjälkar, lika stort som havet är för en fisk. Och precis när han skuttade fram över en mjuk, gul, varm tuva, tänkte han inte alls på var han satte sina fötter.

Den varma tuvan var inte en tuva. Den varma tuvan var en lejontass. Milo skuttade över den och uppför något stort, mjukt och gyllene. Det luktade djur. Det rörde sig sakta upp och ner. Och längst där framme såg han plötsligt två stora, stängda ögon, en svart nos, och en mun där två vita huggtänder stack ut. Milo stannade tvärt mitt på lejonets nos. Han hade sprungit rakt över Leos ansikte. Han stod alldeles stilla. Hans hjärta slog så snabbt att det nästan rasslade. Och under hans små fötter började lejonets ögonbryn att rycka. En morrning, djup som åska långt borta, växte fram i Leos bröst.

Leo öppnade ögonen. Två stora, gyllene ögon. Han såg den lilla musen rakt på sin nos, och innan Milo hann tänka en enda tanke, hade en stor varm tass slagit ner runt honom. Tassen var mjuk på utsidan men stark som en gren av ett ekträd. Lejonet lyfte musen högt upp i luften och höll honom mellan två kloförsedda fingrar, som om Milo var en liten leksak. 'Vem,' sa Leo med en röst som lät som en avlägsen åska, 'vem vågar springa över ett lejons ansikte mitt i hans middagslur?' Milo dinglade där uppe. Slätten såg liten ut nedanför. Han kunde nästan se ända till den blå kullen vid horisonten. Och han var rädd, så rädd att hans små tassar darrade.