Månkaninen

En klar natt lyste månen stor och silvrig över skogen. Sakta, sakta klättrade månen själv ner längs en stråle av silverljus, klädd som en vänlig gammal vandrare i en mjuk silvergrå kappa. Han var trött och kall, och hans röst var stilla som en viskning. 'Snälla djur i skogen,' sa han, 'kan någon hjälpa en liten gammal vandrare i kväll?'

En liten räv kom tassande genom mossan. 'Jag hjälper dig,' sa hon mjukt, och sprang till bäcken och hämtade en glänsande fisk. Strax kom en apa svingande från trädtopparna. 'Här, snälla vandrare,' sa hon, 'jag har mogna persikor från det höga trädet.' Den gamle log varmt åt sina två snälla vänner.

I en liten håla bredvid en stor sten bodde en mjuk liten kanin som hette Lova. Hon tittade i sin skål, men den var tom. 'Jag har ingenting att ge,' viskade Lova ledsen. Då tog hon sin varma päls-filt och bredde den över den gamle vandraren, och bjöd in honom i sin lilla mysiga håla att vila. Den gamle blinkade med blanka ögon, för Lovas snällhet värmde honom hela vägen in i hjärtat.