Shahrazad börjar en saga

Långt borta, i en stad där takens kupoler glänste som måndroppar och jasminen doftade genom natten, fanns ett palats med många bågfönster. Där bodde en kung som inte kunde sova. Han hette Shahryar, och varje kväll, när lyktorna tändes på gården, satte han sig vid sitt fönster och såg ut över husen som långsamt blev tysta. Allt blev sömnigt utom han.

Vid sängens fot stod en kopp svalt vatten med blomblad i, och utanför hördes en uggla som ropade en gång, sedan tystnade. Kungen suckade. 'Ännu en natt utan sömn,' sa han. Då knackade någon mjukt på dörren, tre korta, vänliga knackningar, som om någon ville hälsa utan att väcka.

In kom Shahrazad. Hon var palatsets berätterska, känd i hela staden för sin lugna röst och sina drömmande sagor. Hon bar en sjal med små silvertrådar och hade en bok i handen, fast hon nästan aldrig öppnade den, hon kunde alla sina sagor utantill. 'God afton, herre,' sa hon. 'Jag hörde att månen är vaken. Jag tänkte att vi kunde lyssna tillsammans.'

Kungen log lite, för det var svårt att inte le när Shahrazad kom in. Hon satte sig på en kudde nära fönstret, vände boken i knät utan att öppna den och tittade upp mot natthimlen. 'Jag har en saga åt dig,' sa hon. 'Den är inte lång. Men den är sömnig som en katt på en kudde, och den vill bara att du lyssnar.'

'Det var en gång,' började Shahrazad, 'en liten gård inne i en stad mycket lik vår. Mitt på gården fanns en fontän av blå och vita kakelplattor, och i fontänen plaskade vattnet så stilla att det nästan lät som om det viskade. Bredvid fontänen, på en kudde av sammet, låg en kattunge. Hon hette Mishmish, och hon var den mest sömniga kattungen i hela världen.'

Mishmish älskade tre saker: fontänens vatten, doften av jasmin och den lilla stjärnan som varje kväll dök upp först av alla, alldeles ovanför gården. Stjärnan hade ett namn också, sa Shahrazad. Hon hette Nour, vilket betyder ljus. Och varje kväll, när Mishmish gäspade och tittade upp, vinkade Nour till henne med ett litet blinkande sken.