Svampfolket i skogen

Djupt inne i skogen, där mossan är mjuk, växer små röda svampar med vita prickar. Under varje svamp bor en liten en. Det är svampfolket. De är inte större än ett ekblad. När kvällen kommer tittar de ut. Skogen blir lugn. Det är snart dags.

Solen sjunker bakom granarna. Himlen blir rosa. Himlen blir lila. Vinden viskar i löven, schhh, schhh. En liten svampfolksflicka heter Mira. Hon tittar upp på himlen. 'Det är dags för lyktparaden,' säger hon mjukt. Det är samma kväll varje år. Bara en gång.

Mira plockar ett blad. Ett gult björklöv, mjukt och tunt. Hon viker det till en liten lykta. I mitten lägger hon en glödmask. Glödmasken lyser varmt, som en liten sol. Bladet glöder gult inifrån. Mira ler. Lyktan är klar.

Mira går från svamp till svamp. Hon knackar mjukt. Knack, knack. 'Det är dags,' viskar hon. En efter en kommer svampfolket ut. De har också blad. Röda blad. Gula blad. Bruna blad. Varje blad blir en lykta. Varje lykta får en liten ljusmask.

Snart är de många. Tio, tjugo, kanske fler. Var och en håller sin lykta högt. Lyktorna lyser, lyktorna lyser. De lyser gula. De lyser orangea. De lyser röda. Det ser ut som små stjärnor på marken. Skogen är tyst. Bara små fötter på mossan.

Mira går först. Hon är ledaren ikväll. Hon viftar med sin lykta. 'Följ med,' säger hon. Och svampfolket går. En liten parad. Lyktorna lyser, lyktorna lyser. De går mellan ormbunkarna. De går över en liten sten. De går mjukt, mjukt.

En liten humla sitter på ett blad. Hon är trött. Hennes vingar är ihopvikta. Mira stannar. 'Sov gott, lilla humla,' viskar hon. Humlan brummar mjukt, brrr, brrr. Sedan blir hon tyst. Hon sover. Paraden går vidare. Lyktorna lyser, lyktorna lyser.

Paraden kommer fram till en bäck. Vattnet glittrar i månljuset. Plopp, säger en liten droppe. Plopp, säger en till. Svampfolket samlas vid kanten. De håller sina lyktor över vattnet. Vattnet speglar lyktorna. Nu finns det dubbelt så många ljus.

Mira börjar sjunga. En liten visa, mjuk och låg. 'Lys, lilla lykta, lys i natt. Visa oss vägen, mjukt och sakta.' De andra sjunger med. Deras röster är tunna och fina. Som vinden. Som löv. Som mossa. Skogen lyssnar. Träden böjer sig mjukt.