Pojken och elefanten

Långt borta, i ett land där bergen var gröna som mossa och floderna långsamma som drömmar, vaknade en pojke som hette Niran innan solen hade hunnit upp. Det var en alldeles särskild morgon. Idag skulle han för första gången träffa sin egen elefant. Hans mormor stod redan vid eldstaden och formade små bollar av varmt klibbigt ris i bananblad. 'Du måste äta ordentligt', sa hon mjukt och stack ner två risbollar och en bit mango i hans korg. 'Och du måste lyssna noga. Elefanten kommer att lära dig mer än du tror.' Niran log artigt, men i hemlighet tänkte han: idag är det jag som ska lära henne.

När solen klättrade över bergen gick Niran längs den fuktiga jordstigen ner till elefantlägret. Khun Anan, den gamle mahouten som skulle vara hans lärare, väntade vid en stor bambuport. Bakom porten, i en glänta full av sol och fjärilar, stod en ung elefant. Hon var inte stor som de vuxna elefanterna. Hon var ungefär lika hög som en ladudörr, med stora mjuka öron och en snabel som rörde sig nyfiket åt sidorna. 'Det här är Bua', sa Khun Anan lugnt. 'Hennes namn betyder lotusblomma. Hon är två år. Hon är din, och du är hennes, och från och med idag lär ni känna varandra.'

Khun Anan satte sig ner på en stubbe och torkade pannan med en duk. 'Idag har du en uppgift', sa han. 'Du ska lära Bua de fyra ord som varje mahout använder. Pai betyder gå. Yut betyder stanna. Long betyder lägg dig ner. Och dee, det är det viktigaste, det betyder bra, det betyder tack, det betyder jag ser dig.' Niran nickade ivrigt. Fyra ord. Han kunde dem redan utantill. 'Vill du börja nu?' frågade Khun Anan. Niran rätade på ryggen, gick fram till Bua och tog ett djupt andetag. Han ville visa läraren att han var redo. Han ville visa Bua att han var hennes mahout. Han tänkte inte alls på att lyssna. Han tänkte bara på att tala.

'Pai!' ropade Niran med sin starkaste röst. 'Pai, Bua! Gå!' Bua rörde sig inte. Hon stod kvar i samma fläck och tittade på honom med två stora, milda ögon. Hennes öron fladdrade en gång, mjukt som dukar i vinden. Niran kände hur värmen kröp upp i hans kinder. Han ropade igen, ännu högre den här gången: 'PAI!' En liten fågel flög skrämd ur ett mangoträd. Bua blinkade lugnt. Hon tog inte ett enda steg. Niran knöt händerna. Det här skulle ju vara enkelt. Han hade fyra ord, hon hade fyra ord att lära sig, och dagen var lång. Varför fungerade det inte? Bakom honom hörde han Khun Anan harkla sig, vänligt men bestämt.