Sparven med den avklippta tungan

För länge, länge sedan, i ett litet hus i Japan, bodde en gammal man och hans hustru. Gubben var snäll och tålmodig, men gumman var vresig och grälsjuk från morgon till kväll. Eftersom de inte hade några barn, höll gubben en liten tam sparv som sällskap. Han kallade henne Suzume San, fröken Sparv, och älskade henne som om hon vore hans eget barn. Varje kväll, när han kom hem från arbetet på fälten, öppnade han buren och lät henne flyga fritt i rummet. Han lärde henne att buga med sitt lilla huvud, och hon lärde sig snabbt.

En morgon gick gubben ut för att hugga ved i skogen, och gumman stannade hemma för att tvätta. Dagen innan hade hon gjort en stor skål risstärkelse att stryka kläderna med. Men när hon kom för att hämta den, var skålen alldeles tom. 'Vem har stulit min stärkelse?' röt hon. Just då flög den lilla sparven ner från sin pinne, bugade sitt fjäderhuvud så artigt som hon hade lärt sig och kvittrade: 'Det var jag som åt upp den. Jag trodde det var mat åt mig. Snälla, förlåt mig, kvitt-kvitt-kvitt!'

Men gumman ville inte förlåta. Hon hade aldrig tyckt om sparven, och nu fick hon äntligen en orsak att rasa. 'Du tog min stärkelse med den där tungan!' skrek hon. 'Då ska du få se hur det är att leva utan den!' Hon grep saxen som låg på bordet, fångade den lilla fågeln i sina hårda händer och klippte av hennes tunga. Sedan jagade hon ut sparven genom dörren, utan en tanke på vart den arma fågeln skulle ta vägen. Suzume San flög darrande iväg över risfälten, tyst och blödande, medan gumman gick tillbaka till sin stärkelse och muttrade vidare.

På kvällen kom gubben hem från skogen. Som vanligt väntade han sig att Suzume San skulle flyga emot honom, kvittrande och glad, för att landa på hans axel. Men huset var tyst. 'Var är min lilla sparv?' frågade han oroligt. Gumman låtsades först inte veta. Men gubben gav sig inte, och till slut berättade hon allt, hur sparven hade ätit stärkelsen, hur hon själv hade klippt av tungan och jagat bort henne. Hon visade till och med den lilla tungan. 'Hur kunde du vara så grym?' viskade gubben, och en stor sorg fyllde hans hjärta.