Varför björnen har en stubbsvans

Det var en gång en kall, kall vinter. Snön låg mjuk och vit över hela skogen. Träden hade vita mössor på grenarna. Sjön var täckt av blank, blå is. Det var så tyst. Så väldigt tyst. Bara vinden viskade i tallarna. Vissss. Vissss. Och en stor brun björn gick sakta fram mellan träden. Stamp. Stamp. Stamp. Hans päls var varm och tjock. Och bakom honom svängde en lång, lurvig svans. Svisch. Svisch.

Björnen hette Brumle. Han var stor och stark. Han var god och lite långsam. Brumle gillade honung. Brumle gillade bär. Och just nu gillade Brumle att gå en promenad i den fina snön. Han stannade och vädrade i luften. Sniff. Sniff. Vad var det han kände? En liten doft mellan tallarna. Det luktade fisk. Färsk, glittrig fisk. Brumles mage kurrade. Krrrr. 'Vem har fisk här ute i skogen?' undrade Brumle. Och han började gå mot doften. Stamp. Stamp. Stamp.

Mellan tallarna gick någon. Liten. Snabb. Med en lång röd svans som svängde åt sidan. Det var räven. Han hette Mickel. Mickel hade tunna ben. Mickel hade spetsiga öron. Mickel hade kloka ögon som blinkade. Och Mickel hade ett stort, listigt leende. I munnen bar han ett snöre. Och på snöret hängde fiskar. En fisk. Två fiskar. Tre fiskar. Många, många fiskar! De var blanka som silver i solen. Tjuvfisk! Han hade tagit dem från någon. Men det visste bara Mickel själv.

Brumle och Mickel möttes på stigen. Brumle blev stor i ögonen. 'Oj!' sa han. 'Vilka fina fiskar! Var har du fått dem ifrån, lilla räv?' Mickel log sitt allra största leende. Han stack svansen i vädret. 'Åh, herr Brumle,' sa han med söt röst. 'Jag har varit ute och fiskat. Jag fiskade dem själv. Hela morgonen.' Mickel sa det som om det var det enklaste i hela världen. Brumles mage kurrade igen. Krrrr. Han tittade på fiskarna. Han slickade sig om munnen. 'Fiska,' viskade Brumle. 'Det vill jag också göra.'

Mickel räv tänkte och tänkte. Och så fick han en idé. En riktigt listig idé. 'Det är jätteenkelt, herr Brumle,' sa han. 'Det kan ni säkert lära er.' Mickel pekade ut mot sjön. Den blanka, blå isen lyste i solen. 'Gå ut på isen,' sa Mickel. 'Hitta ett ställe där isen är stark. Och gör ett litet hål.' 'Ett hål?' sa Brumle. 'Ja, ett hål,' sa Mickel. 'Ett runt litet hål, så där stort.' Mickel ritade ett hål i snön med tassen. Brumle nickade långsamt. 'Ett hål,' sa Brumle. 'Sedan då?'