Vinterkungens råd

Långt inne i skogen, där granarna stod tätt och mossan växte i mjuka ringar, fanns en glänta som djuren kallade Rådsplatsen. Varje höst, när löven började gulna och vinden bar en doft av kall jord, samlades alla djur där. De kom för att välja vem som skulle hålla vakt under hela vintern, medan de andra sov. Det var en gammal sed, äldre än de äldsta tallarna, och ingen visste riktigt vem som hade hittat på den. Men varje år, när den första rimfrosten lade sig på bladen, vandrade djuren tyst genom skogen mot gläntan.

Den här hösten var luften ovanligt stilla. Bladen föll utan att rassla, och himlen hade fått den djupblå färg som bara kommer strax före vintern. En efter en kom djuren fram ur skogen. Räven med sin yviga svans. Grävlingen med tunga steg. Ekorrarna i en liten klunga, viskande till varandra. Och högst upp på en gren satt en gammal uggla som hette Vinterkungen, fastän hon egentligen var en hon. Det var hon som ledde rådet, och hon hade gjort det i femtio höstar.

När alla hade samlat sig spred ugglan ut sina vingar och sa med lugn röst: 'Vintern är på väg. Snart faller den första snön, och då sluter de flesta av oss våra ögon till våren. Men någon måste vaka. Någon måste lyssna efter de ljud som inte hör hemma i skogen. Vem vill vara vakthållare i år?' Det blev tyst en lång stund. Sedan klev hjorten fram. Han var stor och stolt, med en krona av horn som glänste i kvällsljuset. 'Jag vill', sa han, och hans röst lät som en klocka.

'Jag har de starkaste ögonen i hela skogen', sa hjorten. 'Jag kan se en hare hoppa över en kulle på andra sidan dalen. Jag kan se en räv smyga genom snön innan han ens märker det själv. Ingen vakar bättre än jag.' Han stampade lätt med hoven, så att rimfrosten knastrade under den. Djuren såg på honom och nickade. Det var sant att hjortens ögon var skarpa, och hans stolthet kändes nästan som en värme i den kalla luften. Ugglan tittade ned från sin gren, men sa ingenting.