Sjöstjärnan som kunde önska

Det var en kväll vid havet. Solen hade nästan gått ner, och himlen var rosa och lila som en blomma. En liten flicka som hette Liv gick längs stranden. Sanden var sval under hennes tår. Vågorna sa schhh, schhh, alldeles lugnt.

Liv letade efter snäckor. Hon böjde sig ner och tittade i en liten vattenpöl mellan stenarna. Där fanns små krabbor och blanka stenar. Men längst ner i pölen låg något annat. Något som lyste. Något som glittrade som en stjärna under vattnet.

Liv stack försiktigt ner handen i det svala vattnet. Hon lyfte upp något mjukt och varmt. Det var en sjöstjärna! En liten sjöstjärna med fem armar, och den lyste som en lykta. Liv höll andan. Hon hade aldrig sett något så vackert förut.

Då hörde Liv en pytteliten röst. Den lät som när vinden viskar genom gräset. 'Hej Liv,' sa rösten. Liv tittade sig omkring. Var det vågorna? Var det måsarna? Nej. Det var sjöstjärnan. Den talade med en röst som glittrade, lika liten som den själv.

'Du har hittat mig,' sa sjöstjärnan. 'Och därför får du önska dig något. Bara en sak. Bara något litet. Tänk efter noga, Liv.' Liv satte sig på den varma stenen. En liten önskan. Vad skulle hon önska sig? Hon kunde önska sig så många saker.

'Kanske,' tänkte Liv, 'kanske en fin liten sten.' Hon tittade på stenarna runt omkring. De var släta och vackra. En slät sten kunde rulla i fickan och vara med henne överallt. Men sjöstjärnan väntade tyst, och Liv kände att hon ville önska sig något ännu finare.

'Eller,' tänkte Liv vidare, 'kanske en liten sandkrabba som vill vara min vän.' Hon såg en krabba springa sidledes över sanden. Den var rolig. Men en krabba kanske hellre ville bo i havet än hos henne. Liv ville inte göra någon liten ledsen.

Liv tittade upp mot himlen. Månen hade just kommit fram. Den var rund och blank som en silvertallrik. 'Kanske,' viskade Liv, 'kanske jag kan få höra hur månen låter.' Sjöstjärnan log lite. Men Liv kände att det inte heller var det rätta. Hon tänkte och tänkte.