Tältnatten och det märkliga ljudet

Det var den första riktiga sommarkvällen hos farmor och farfar, och Vilma och Otto skulle sova i tältet i trädgården. Vilma var åtta år och tyckte att hon var ganska modig. Otto var fem och tyckte att allt var spännande. Tältet stod under den stora äppelträdsgrenen, mellan vinbärsbuskarna och den gamla trädgårdsbänken. Solen hade just gått ner och himlen var rosa och blå på samma gång. Farmor hade gett dem varsin termos med varm mjölk och två smörgåsar i en plastlåda. 'Ropa om det är något,' sa farfar. 'Vi är precis innanför köksdörren.'

Inne i tältet luktade det av nytt tyg och gräs. Vilma hade tagit med sin ficklampa, och Otto hade tagit med sin tygkanin som hette Bonk. De rullade ut sovsäckarna sida vid sida och drog upp dragkedjan på dörren tills bara en liten springa var kvar. 'Vi behöver lite luft,' sa Vilma med vuxenröst. Otto nickade och stoppade in Bonk under hakan. Genom springan kunde de se gräsmattan, och längre bort lyste det varma gula ljuset från köksfönstret. Det kändes som att de var långt hemifrån, fast de inte var det alls.

Otto pratade länge om vad de skulle göra i morgon. Bygga en koja. Fiska i diket. Äta pannkakor till frukost. Vilma lyssnade med ena örat och tittade upp i tälttaket, där en mygga gick fram och tillbaka i ficklampans ljus. Efter en stund blev Otto tystare. Han sa något om Bonk och pannkakor och så slutade meningen mitt i. Vilma släckte ficklampan. Mörkret kom in som vatten i en kopp. Det var inte ett otäckt mörker. Det luktade bara gräs och varma jordgubbar.

Just som Vilma också skulle blunda, hörde hon det. Ett ljud. Inte ett tydligt ljud, mer som ett prasselprassel, ett knistrande, som när någon trampar försiktigt i torra löv. Hon låg helt stilla. Ljudet stannade. Sedan började det igen, lite längre bort. Prassel. Prassel. Det lät som om något var alldeles vid tältkanten, vid vinbärsbusken. Vilma höll andan. Otto andades djupt och lugnt bredvid henne. Hon sträckte ut handen och knuffade honom försiktigt på axeln. 'Otto,' viskade hon. 'Otto, vakna.'

Otto öppnade ögonen direkt, som om han bara hade låtsats sova. 'Vad är det?' viskade han. 'Det är något där ute,' sa Vilma. 'Lyssna.' De låg helt stilla. Och visst, där kom det igen. Prassel. Knäpp. Prassel. Otto satte sig upp i sovsäcken så snabbt att Bonk trillade ner i ansiktet på honom. 'En björn,' viskade han, men han lät mer glad än rädd. 'Det finns inga björnar i farmors trädgård,' sa Vilma. 'Inte än,' viskade Otto. 'Den kanske precis har kommit.'