Draken som flög förbi månen

Det var en gång en pojke som hette Olle. Han bodde i ett litet gult hus vid foten av en kulle. På morgonen vaknade han och kände vinden mot fönstret. Vinden viskade mjukt. Den ville leka.

Olle satte sig vid köksbordet. Där låg ett stort ark gult papper. Bredvid det låg fyra raka björkpinnar och ett nystan med vit tråd. Mamma log och sa: 'Idag är en bra dag för att bygga en drake.' Olle nickade. Han hade väntat länge.

Han la pinnarna i kors. Två långa, två korta. Han band fast dem med tråden. Hans fingrar var små men noggranna. Han la papperet ovanpå och vek hörnen försiktigt. Det lät prassel, prassel, när papperet böjde sig.

Sen knöt han en lång svans av gult band. Han knöt små rosetter längs hela svansen. En, två, tre, fyra. Han räknade tyst. När draken var färdig höll han upp den. Den var lätt som en fjäder. Den var gul som solen.

Olle tog på sig mössan och vantarna. Han gick ut. Vinden mötte honom vid grinden. Den blåste i hans hår. Den blåste i hans kinder. Den drog försiktigt i drakens svans, som om den ville säga: kom, kom upp på kullen.

Han gick uppför stigen. Gräset böjde sig. Maskrosorna nickade. Längst uppe på kullen stannade han. Han såg ut över byn. Han såg sitt eget lilla gula hus. Han såg molnen, som var som mjuka kuddar på himlen.

Olle släppte draken sakta. Vinden tog den. Den lyfte. Först bara lite, bara över hans huvud. Sen högre. Och högre. Tråden löpte mellan hans fingrar. Han skrattade högt. Det var en helt vanlig eftermiddag. Och ändå inte.

Draken steg förbi svalorna. Svalorna tittade. De viskade till varandra: 'Vart är den på väg?' Draken bara log med sin svans av gula rosetter. Vinden bar den vidare. Olle stod stilla och såg uppåt. Han kände tråden vibrera, mjukt och varmt.

Snart var draken högre än de högsta molnen. Olle kunde knappt se den. Bara en liten gul prick mot blå himmel. Och högre steg den. Förbi ett flygplan. Piloten blinkade. Draken blinkade tillbaka med en rosett.