Aladdin och den underbara lampan

För länge sedan, i en stor stad i Kina, bodde det en fattig skräddare som hette Mustapha. Han hade en son som hette Aladdin, en lat och lekfull pojke som hellre sprang i gränderna med andra slyngler än lärde sig något yrke. Hur hans mor än bad och grät, ville Aladdin inte arbeta. Till slut gick sorgen så djupt in i Mustaphas hjärta att han dog. Mor och son satt kvar i den lilla stugan med tomma händer. Mor spann bomull från morgon till kväll för att hålla dem vid liv, medan Aladdin sprang ut på gatan så fort hon vände ryggen till.

En het eftermiddag, när Aladdin satt på en sten och kastade dadelkärnor i dammen, kom en främmande man fram till honom. Mannen hade långt skägg, en mörk kappa och ögon som glittrade konstigt under turbanen. 'Är inte du Mustapha skräddarens son?' frågade han mjukt. 'Jo,' svarade Aladdin, 'men far dog för länge sedan.' Då slog främlingen ihop händerna och tårarna kom. 'Käre pojke! Jag är din farbror! Jag har varit borta i fyrtio år och kommit hem för att hitta min bror, och nu är han borta.' Han kysste Aladdin på pannan och bad honom skynda hem och berätta för sin mor.

Hemma blev mor förvånad. 'Far hade en bror,' sa hon, 'men jag trodde han var död.' Ändå dukade hon kvällsmat så gott hon kunde. Främlingen kom med vin och frukt, kysste platsen där Mustapha brukat sitta, och torkade sina ögon. Han kallade sig Aladdins farbror och lät tröstande. Nästa dag tog han Aladdin till en basar, köpte honom en fin dräkt och visade honom hela staden. När de kom hem på kvällen log mor för första gången på länge. Men på natten när Aladdin sov, satt främlingen i mörkret och log för sig själv. Han var ingen farbror. Han var en mäktig magiker från Afrika, och han hade rest långt för att hitta just denna pojke.

Nästa dag ledde den falske farbrodern Aladdin långt utanför staden, förbi vackra trädgårdar och svala fontäner. De gick och gick tills bergen reste sig framför dem som mörka portar. Aladdin var trött och bad att få vända. 'Bara en stund till,' sa magikern och berättade glada historier för att hålla pojken vid mod. Till slut stannade de mellan två branta berg, i en smal dal där inga fåglar sjöng. 'Här,' sa magikern, 'ska jag visa dig något underbart. Samla ihop pinnar.' Aladdin lydde och magikern tände en eld. Han strödde ett pulver i lågorna och mumlade ord som inte var som andra ord.