Sindbads andra resa

I staden Bagdad bodde en gång en köpman som hette Sindbad. Han hade redan seglat över haven en gång och kommit hem rik, och en lång tid levde han nöjd i sitt vackra hus. Men efter ett tag började fötterna kittla honom igen. Han saknade saltet i luften och vinden i seglen. Han saknade de främmande öarna där han aldrig hade satt sin fot. Och så, en morgon, samlade han ihop fina varor, gick ner till floden och steg ombord på ett stort skepp. En glad skara köpmän följde med, och vinden tog tag i seglen. Sindbad stod vid relingen och log mot havet, för nu skulle han se världen igen.

Skeppet seglade i många dagar. De gick från ö till ö och från hav till hav, och vid varje hamn köpte och sålde köpmännen sina varor. Vinden stod alltid sval och god. En morgon, när solen just hade stigit, fick utkiken syn på en grön plätt långt borta. Snart låg en ö rakt framför dem, så vacker att alla höll andan. Träden bar mogna frukter i alla färger. Fåglar med blanka fjädrar flög mellan grenarna och sjöng små glada visor. Klara bäckar rann ner mot stranden. Skepparen lät kasta ankar, och köpmännen klättrade ner i båtarna och rodde i land för att sträcka på benen och fylla på med färskvatten.

Sindbad gick längre in på ön än de andra. Han hittade en plats vid en bäck där mossan var mjuk och solen lyste genom löven i gröna fläckar. Där satte han sig ner med sin lilla matsäck. Bäcken porlade. Vinden viskade i kronorna. Innan han visste ordet av hade han somnat. När han slog upp ögonen var skuggorna långa. Han skyndade tillbaka till stranden, men där fanns ingenting kvar. Inga köpmän, inga båtar. Långt, långt ute på havet såg han bara seglet av sitt eget skepp, och det blev mindre och mindre tills det försvann i blånet. De hade glömt honom. Sindbad var helt ensam på ön.

Sindbad satte sig på en sten och försökte tänka. Att gråta hjälpte ingen, det visste han. Han måste se sig om. Han klättrade upp i det högsta trädet han kunde hitta och spanade åt alla håll. På ena sidan blånade havet, på den andra sträckte ön ut sig med skogar och dalar. Då fick han syn på något konstigt. Långt borta, mitt i en öppen slätt, lyste något stort och vitt. Det var runt som en kupol och så stort som ett hus. Sindbad blev nyfiken. Vad kunde det vara för ett ting, mitt ute på en obebodd ö? Han märkte ut riktningen i huvudet, klättrade ner och började gå mot det vita.