Köpmannen och anden

För länge sedan, i ett land av gula sanddyner och palmlundar, levde en köpman som hette Hassan. Hassan var rik på guld, mark och vänner, men det viktigaste för honom var hans hustru och hans tre barn. En dag måste han rida långt bort för att sköta sina affärer. Han packade sin sadelväska med torrt bröd och söta dadlar, kysste sina barn på pannan och red ut i öknen. Solen brände, vinden viskade i sanden, och Hassans häst trampade tåligt fram över heta klippor i flera dagar.

På fjärde dagen blev hettan så svår att Hassan vek av från vägen och letade skugga. Han hittade ett stort träd vid en klar källa. Tacksamt band han hästen vid en gren, satte sig i mossan och tog fram sina dadlar. Han åt långsamt och kastade dadelkärnorna åt olika håll, så som man gör när man vilar och inte tänker på något. När han var mätt böjde han huvudet och började be sin aftonbön. Vattnet porlade. Vinden var sval. Hassan tänkte att han nog snart skulle vara hemma igen.

Mitt i bönen hörde Hassan ett brak som om himlen sprack. En virvel av damm reste sig vid källan, och ur dammet steg en jätte. Det var en ande, vit av ålder, lika hög som tre kameler på varandra, med ett blixtrande svärd i handen. 'Stig upp', röt anden, 'jag måste döda dig, för du har dödat min son!' Hassan darrade. 'Käre herre, jag har inte sett någon son. Hur skulle jag kunna ha gjort något så hemskt?' 'Du kastade dadelkärnor', sa anden tungt. 'En av dem träffade min son där han gick osynlig förbi. Han föll ihop. Och nu skall jag göra detsamma med dig.'

Hassan föll på knä. 'Jag har en hustru och tre barn som väntar på mig hemma. Snälla, ge mig ett år. Bara ett år, så jag hinner ordna allt jag äger, säga adjö och dela ut det jag har till dem som behöver det. Sedan svär jag vid himlen att jag kommer tillbaka till just det här trädet och just den här källan, och då får du göra med mig som du vill.' Anden lutade huvudet och tänkte. Hans ögon glödde. 'Du svär det vid himlen?' 'Jag svär.' Anden sänkte sitt svärd. 'Då ses vi här om ett år. Glöm inte. En ande glömmer aldrig.' Och i ett moln av damm var han borta.