Den första vändningen

Sommarkvällen låg ljum och stilla över den lilla hamnen på västkusten. Solen hade redan börjat luta sig mot horisonten, och vattnet i viken var nästan blankt, bara rynkat på utsidan av piren där en svag bris kom in. Edvin var nio år och stod på bryggan i sin gula flytväst med två fingrar instuckna i fickan. Bredvid honom lutade morfar sig över relingen på den lilla träjullen och knöt loss förtöjningen. Båten gungade mjukt mot fendrarna. 'I kväll seglar du,' sa morfar. Han sa det som om det inte var någonting märkvärdigt alls. Men för Edvin var det det märkvärdigaste han kunde tänka sig.

Båten hette Måsen, och det var den minsta båten i hela hamnen. Den hade en vit, lite gulnad segelduk som var rullad runt bommen, en lackad reling som doftade gammal varm furu, och bottenbrädor som glänste blanka av många somrars saltvatten. Edvin steg ner i båten ett steg i taget, precis som morfar hade lärt honom. Aldrig hoppa ner i en båt, sa morfar alltid. En båt är inte en stol. Den rör sig medan du rör dig. Båten gungade till och Edvin satte sig snabbt på toften. Det luktade tjära och hav och något sött från strandängarna inne i viken.

Morfar steg ner efter honom, försiktigt och säkert, så att båten knappt rörde sig. Han satte sig på toften längst akteröver, vid rorkulten, och började lossa det vita seglet från bommen. 'Idag är det en jämn nordvästlig,' sa han. 'Perfekt vind för en nybörjare. Tre meter per sekund, kanske fyra ute mellan kobbarna.' Edvin nickade som om han förstod precis vad det betydde. Egentligen visste han bara att 'jämn' var bra och att det inte fanns några stora vågor i viken. Seglet rullade ut och rasslade lite när det vecklades fritt, som ett stort ljust ark. Morfar drog upp storseglet längs masten, sakta, ett ryck i taget, tills det stod rakt och spänt mot den ljusa himlen.

'Innan vi går ut behöver du orden,' sa morfar och nickade åt bommen, den långa trästången som höll fast seglets nedre kant. 'Det här är bommen. Den svänger över när vi vänder. Den är inte arg, men den respekterar man.' Han pekade på ett mindre segel framme i fören som låg ihoprullat. 'Det är focken. Den brukar vi använda i hårdare vind. Idag seglar vi bara med stor.' Sedan visade han åt två sidor av båten. 'Den sidan som vinden kommer ifrån är lovartssidan. Den andra, dit båten lutar, är läsidan. Lovart och lä. Säg det.' 'Lovart och lä,' sa Edvin och försökte hålla orden i munnen som om de var små stenar.