Arachne och Minerva

För länge, länge sedan, i ett soligt land vid det blå havet, bodde en flicka som hette Arachne. Hon växte upp i en liten by där husen var målade i terrakotta och citron, och där olivträden viskade i kvällsbrisen. Arachnes far var en enkel färgare som doppade ull i kar med purpur, och hennes mor var inte längre i livet. Men det fanns en sak som Arachne kunde göra bättre än någon annan i hela landet, och det var att väva. Redan som mycket liten satte hon sig vid sin mors gamla vävstol och trådade den med fingrar som tycktes veta allt av sig själva.

År gick, och Arachne växte upp till en ung kvinna med flinka händer och stadig blick. Hennes vävnader blev kända i hela trakten. När hon tog ullen i sitt råa skick och rullade den, eller skilde trådarna med fingrarna tills den såg lätt ut som ett moln, eller snurrade sländan med vana grepp, var det som att se på något magiskt. Bönder kom från avlägsna byar bara för att titta. Till och med skogarnas nymfer lämnade sina källor och dunge för att sätta sig vid hennes fötter och se henne arbeta. 'Det är som om Minerva själv hade lärt henne,' viskade de till varandra.

Men när nymferna sa orden 'Minerva har lärt henne', mörknade Arachne i blicken. Minerva var vishetens gudinna, och hon var också gudinnan för vävning och alla händers konst. Hon bodde uppe på Olympen, långt bortom molnen. Och Arachne tyckte inte om tanken att någon, inte ens en gudinna, skulle ha lärt henne det hon själv hade övat upp i tusen tysta timmar vid vävstolen. 'Det är ingen som har lärt mig,' sa hon högt. 'Allt jag kan, kan jag av mig själv. Låt Minerva pröva sin skicklighet mot min, om hon törs. Förlorar jag, så får jag ta straffet.' Vinden blev plötsligt stilla. Olivträden tystnade. Nymferna såg på varandra med oro i ögonen.

Högt uppe på Olympen, där molnen samlades runt de vita pelarna, hörde Minerva varje ord. Hennes uggla satt på axeln och blinkade allvarligt. Andra gudar skulle ha kastat ner blixtar genast, men Minerva var vishetens gudinna, och visa varelser försöker först förstå. Hon tog av sig sin gyllene hjälm och sin sköld och sin spjutspets. Sedan hängde hon en grå mantel över sina axlar, och hennes hår blev silverfärgat och sedan vitt. Hennes rygg böjde sig. När hon till sist steg ner till jorden var hon en gammal kvinna med rynkigt ansikte och en käpp i handen. Ingen i byn skulle känna igen henne. Och så vandrade hon mot Arachnes hus.