Pandoras ask

För mycket länge sedan, innan det fanns städer eller skepp eller ens en enda människa, var världen alldeles tom. Bergen stod nakna, floderna sjöng för sig själva, och stjärnorna tittade ner utan att veta vem de tittade på. Då bestämde sig titanen Prometheus och hans bror Epimetheus för att fylla jorden med liv. De böjde sig ner över leran vid en stilla flod, och med sina stora, milda händer formade de djur av alla slag. Epimetheus delade ut gåvor: päls åt björnen, klor åt lejonet, vingar åt fågeln, snabba ben åt hjorten. Det var ett glatt arbete, och bröderna log mot varandra under den stora himlen.

När alla djur hade fått sina gåvor stod människan kvar, sist av allt. Stackars Epimetheus hade glömt att spara något åt henne. Han hade inga klor, inga vingar, ingen päls kvar att ge. Människan skälvde i den svala vinden, blek och naken bland buskarna. Då tog Prometheus saken i sina egna händer. Han steg uppför den gyllene stigen som ledde till himlen, lät sin fackla brinna mot solens vagn, och kom tillbaka till jorden med en gnista i sin hand. Det var elden. Han gav den till människan, och världen blev varmare den natten än den någonsin hade varit.

Med elden lärde sig människorna otroliga saker. De värmde sina hem mot vinterkylan. De smidde verktyg av järn och plogar för åkrarna. De bakade bröd i ugnar och berättade historier kring lägerelden när stjärnorna kom fram. De byggde stora hus och små båtar och prydliga städer på kullarna. Prometheus såg på sitt verk och var glad. Men högt uppe på berget Olympen, där gudarna bodde i salar av marmor och moln, satt himlens kung Jupiter och rynkade pannan. 'Den där elden,' mumlade han, 'tillhörde oss. Den var inte Prometheus att ge bort. Och nu ska människorna lära sig att jag inte är lätt att glömma.'

Jupiter kallade till sig den klyftige smedguden Vulcan, vars verkstad låg djupt nere i ett berg där eldarna brann i tusen färger. 'Forma åt mig en kvinna av lera,' befallde han, 'lika vacker som en sommarmorgon. Hon ska vara den första kvinnan på jorden.' Vulcan satte igång och formade hennes ansikte och händer och axlar lika omsorgsfullt som om han gjorde en staty av silver. När hon var färdig blåste gudarna liv i henne, och en efter en kom de fram för att ge sina gåvor. Venus gav henne skönhet. Mercurius gav henne ord som klingade som musik. Apollo lärde henne sjunga. Minerva vävde åt henne en mantel ljus som månsken.