Eldfågeln

För länge sedan, i ett land där björkarna stod vita som ljus mot himlen, regerade en kung som hette Vuislaf. Mitt i hans trädgård växte ett äppelträd som inget annat. Dess löv var små speglar av grönt, och dess frukter glänste av rent guld. När vinden rörde grenarna lät det som klingande klockor. Kungen hade tre söner, och den yngste hette Ivan. Varje morgon gick de med sin far genom trädgården för att räkna äpplena, och varje morgon fanns där precis lika många som kvällen innan. Det var kungens största stolthet, det trädet, kungens ögonsten.

Men en morgon kom kungen ut och såg att ett av guldäpplena saknades. Nästa morgon var ett till borta, och så det tredje. Kungen blev mycket bekymrad. Vem stal hans äpplen om natten? Han satte vakter, men vakterna sov. Han satte hundar, men hundarna teg. Då, en svag och stilla natt, smög kungen själv ut bland träden. Mitt i mörkret hörde han ett brus av vingar, och plötsligt sken hela trädgården upp som om solen hade fötts på nytt. En enorm fågel av guld och eld dalade ned, plockade ett äpple och försvann lika snabbt som blixten. 'Eldfågeln,' viskade kungen darrande.

Nästa dag kallade kungen sina söner till sig. 'Den som fångar eldfågeln,' sade han, 'skall få halva mitt rike i livet och hela min krona efter mig.' De tre prinsarna bugade djupt och lovade att försöka. Den äldste, prins Dimitri, skulle vaka först. När kvällen kom satte han sig under äppelträdet med sin sabel över knäet. Stjärnorna tändes en efter en, och natten blev så lång och så lugn. Dimitri lutade sig mot stammen, blinkade en gång, två gånger, och sedan föll hans huvud framåt. Han somnade djupt. På morgonen vaknade han av kungens steg på gruset, och ännu ett guldäpple var borta.

Kungen blev både ledsen och vred. 'Du har svikit mig, min son. Imorgon vakar din bror.' Den andra natten satte sig prins Vasilij under trädet. Han hade tagit med sig en kanna kvass och en stor pälsmössa för att hålla sig vaken. Han nynnade visor, han räknade stjärnor, han nöp sig själv i armen. Men midnatt är midnatt, och tröttheten kröp in under hans kappa som en katt. Snart vilade hans hand på sabelfästet, och snart föll mössan över hans ögon. Han sov så djupt att han inte ens hörde fågeln komma. När morgonen grydde stod kungen där igen, och igen var ett guldäpple borta.