Kung Midas och den gyllene beröringen

För länge sedan, i ett land som hette Frygien, regerade en kung som hette Midas. Hans palats stod på en kulle bland olivlundar och vingårdar, och dess murar var målade i varma färger som lyste i kvällsljuset. Kung Midas älskade vackra ting mer än något annat. Han älskade glittrande mynt, han älskade smyckade bägare, han älskade allt som glänste. Mest av allt älskade han sin lilla dotter Zoë, som hade ögon lika bruna som honung och ett skratt som klingade genom palatsets gångar. Men ibland, när han satt vid sina kistor av guld, glömde han nästan att titta upp på henne.

En morgon kom några bönder upp till palatsporten med en gammal man som de hade hittat sovande bland rosorna. Mannen hade ett vitt skägg och en krans av vinlöv på huvudet. Han skrattade och sjöng, för han var lite virrig och kunde inte minnas vägen hem. 'Det här är Silenos,' sa Midas mjukt, för han kände igen den gamle mannen genast. 'Han är vän till guden Dionysos, vinets och glädjens gud. Han ska behandlas som en hedersgäst.' Bönderna bockade och gick, och Midas tog Silenos vid handen och förde honom in i palatset.

I tio dagar och tio nätter höll Midas Silenos hos sig. Det blev fester med flöjtmusik och dansande tjänare, skålar med druvor och persikor, och varma bröd som bars in på stora silverfat. Silenos berättade gamla historier om skogar och floder, om guden Dionysos och hans vagn dragen av leoparder, och kung Midas lyssnade som ett barn. När den elfte morgonen kom, satte Midas en mantel om Silenos axlar och följde honom själv tillbaka genom bergen, hela vägen till en glänta där Dionysos väntade. Den unga guden log brett när han fick syn på sin gamle vän.

'Du har varit god mot honom som var min lärare och nästan min far,' sa Dionysos. 'Be om vad du vill, kung Midas. Vad helst du önskar, det ska vara ditt.' Midas tänkte på sina kistor och på solens strålar och på allt han älskade som glänste. Och utan att tänka efter ordentligt sa han: 'Jag önskar att allt jag rör vid ska förvandlas till guld.' Dionysos rynkade lite på pannan. 'Det är inte ett klokt val, min vän. Är du säker?' Midas nickade ivrigt. 'Då ska du ha det,' sa Dionysos sakta. 'Men kom ihåg det här ögonblicket.'