Daidalos och Ikaros

För länge sedan, på den varma ön Kreta mitt i det blå havet, levde det en man som hette Daidalos. Han var den skickligaste hantverkaren i hela världen. Hans händer kunde tälja trä så att det såg ut som om det andades, och bygga maskiner som ingen annan ens kunde drömma om. Kungen på ön hette Minos, och han hade kallat hit Daidalos för att bygga något alldeles märkligt: en stor labyrint med så många gångar och vridna korridorer att ingen som gick in någonsin skulle hitta ut igen. Vid Daidalos sida fanns alltid hans son Ikaros, en pojke med lockigt hår och ögon lika blå som havet utanför fönstret.

Daidalos arbetade länge på labyrinten. Han ritade kartor på pergament, han mätte och räknade, han lät tusentals stenar bäras dit och sättas på plats. När den var färdig var den så invecklad att den liknade floden Maiandros, som flyter framåt och bakåt på sin väg till havet. Kung Minos var nöjd och tackade Daidalos. Men efter en tid blev kungen arg på honom för en sak som varken Ikaros eller någon annan riktigt förstod. Minos befallde att Daidalos och hans son skulle stängas in i ett högt torn på ön. 'Här ska ni stanna,' sa kungen, 'och aldrig mer lämna Kreta.'

I tornet stod ett enda fönster, högt över havet. Ikaros tryckte näsan mot stenramen och såg ner. Långt under dem brusade vågorna mot klipporna, och vita måsar kretsade kring båtarna i hamnen. 'Far,' sa han, 'kan vi inte ta en båt och segla bort?' Daidalos skakade på huvudet. 'Kungen vaktar varje skepp,' sa han. 'Hans soldater söker igenom varje last innan den får lämna ön. Den vägen är stängd för oss.' Han satte sig på en träbänk och tittade länge ut genom fönstret. Han såg svalorna stryka förbi, och ett leende växte långsamt fram i hans skägg.

'Ikaros,' sa Daidalos till slut, 'kung Minos råder över land och hav. Men över luften råder han inte. Den vägen ska vi pröva.' Pojken förstod inte riktigt vad fadern menade. Men nästa morgon började Daidalos samla fjädrar. Han plockade upp varje vit dunfjäder som vinden hade burit in genom fönstret. Han bytte bröd mot fjädrar med vakten utanför dörren. Han skickade Ikaros ut på den lilla terrassen för att leta efter måsfjädrar mellan stenarna. Snart hade de en hög så stor som en sovande katt, mjuk och skimrande i ljuset från fönstret.