Simurghen på berget Qaf

Långt bortom de persiska dalarna, där öknen möter himlen och dadelpalmerna vajar i kvällsvinden, reser sig ett berg som ingen karta känner. Det heter Qaf, och dess topp är gömd i moln av silver. På detta berg, i ett bo så stort som en trädgård, bor Simurghen, den äldsta fågeln i världen. Hennes fjädrar skimrar som regnbågar efter regn, och hennes röst är mjuk som vind genom säv. Hon har funnits sedan stjärnorna var unga, och hon har sett varje soluppgång sedan tidens början. Hon känner alla väderstreck och alla doftar; hon vet när sanden kallnar och när månen är gul som honung. Den här kvällen lyssnar Simurghen noga, mycket noga, för i dalen nedanför hör hon något hon inte väntat sig, ett litet, litet ljud som inte hör hemma bland stenar och vind.

Det är en liten gråt, tunn som en sidentråd, så tunn att bara öron som har lyssnat i tusen år kan höra den. Simurghen lutar sitt stora huvud över bergskanten och tittar ner. Där, mellan stenarna vid en svalkande källa, ligger ett litet barn insvept i en blå sjal med små guldstjärnor broderade i kanten. Ingen vuxen finns i närheten. Bara stjärnorna ser, och en ensam sandräv som tassar förbi utan att stanna. Simurghen tvekar inte. Hon breder ut sina vingar, så stora att de skuggar halva dalen, och flyger ner med ett enda mjukt vingslag som inte ens stör vassen vid källan. Hon lyfter barnet lika varsamt som man lyfter ett ägg, lägger det mot sitt varma bröst, och bär det med sig upp till sitt bo i molnen.

I boet finns mjuka fjädrar i alla färger som finns: rosenröda, mossgröna, himmelsblå och solgula, och några som glittrar som om de hade fångat en gnista av månsken. Det luktar saffran och regn och varma stenar, och längst in finns en doft av kanel och pepparkrydda från karavanvägar långt bort. Simurghen lägger barnet bland fjädrarna och sjunger en låg ton som vaggar molnen. Hon ger barnet ett namn: Parvâne, vilket betyder fjäril. För som en fjäril hade barnet kommit till henne, lätt och oväntat, och lika lätt skulle ingenting få skrämma honom. Parvâne slutar gråta och sover, omsluten av en vinge som är mjukare än alla filtar i världen. Stjärnorna ovanför berget blinkar långsamt, en efter en, som om de också vill önska honom godnatt.