Atalanta och de gyllene äpplena

För länge sedan, i ett soligt land där olivlundar skälvde i vinden och bergens sidor lyste av vild timjan, levde en flicka som hette Atalanta. Hennes ansikte var, sa man, alltför pojkaktigt för en flicka och alltför flickaktigt för en pojke, och hon sprang fortare än någon annan i hela Arkadien. Med båge över axeln och pilkoger vid sidan strövade hon genom skogarna och kände till varje stig och varje källa. När hennes far en gång frågade ett gammalt orakel om hennes framtid, kom svaret stilla och tydligt: 'Atalanta, gift dig inte. Äktenskap kommer att bli din olycka.' Hon lyssnade noga. Sedan vände hon ryggen mot byns torg och gick tillbaka in i skogen, dit hon hörde hemma.

Men en flicka som sprang fortare än hindarna kunde inte gömmas länge. Berättelser om henne flög från by till by, och snart kom unga män från när och fjärran för att fria till henne. De stod i hennes fars gård med blommor och löften, men hon ville inte gifta sig med någon av dem. Till slut tänkte hon ut ett villkor som skulle skicka iväg dem allesammans. 'Den som vill ha mig till hustru,' sa hon, 'måste tävla mot mig i löpning. Om han slår mig, blir jag hans. Men om jag slår honom, måste han betala med sitt liv.' Hon hoppades att de hårda orden skulle skrämma bort var och en. I stället kom det fler. För hon var vacker som en gryning, och människor är ibland modigare än kloka.

På varje tävlingsdag samlades hela trakten på den långa sandiga banan. Atalanta lät sin mantel falla och stod redo i en kort vit dräkt, lätt som vinden. När startsignalen ljöd flög hon iväg som en pil. Solen blänkte i hennes hår, som låg över axlarna som ett gyllent moln, och fållen på hennes klänning fladdrade efter henne. Hennes fötter rörde nästan inte sanden. Och hur snabbt än friaren sprang, gled hon förbi honom som om han stod stilla. Den dagen, som så många dagar förut, gick det som hon hade lovat: den unge mannen sprang sin sista löpning. Folket suckade och vände hemåt, och Atalanta gick tillbaka till skogen utan att se sig om.