Pojken som gick till Nordanvinden

Långt uppe i norr, där tallarna stod tätt och taken var täckta av grovt grått tegel, bodde en gammal änka med sin son. De hade inte mycket. En liten stuga med ett fönster, en spis som rök när det blåste, och uppe på loftet en visthusbod där mjölet förvarades i en träsäck. Modern var skröplig och kunde inte gå i trapporna längre, så pojken fick hämta mjölet själv. En morgon, när himlen var blek och vinden vred sig kring knutarna, tog han träskålen i handen, knöt om sin lilla röda mössa, och gick upp till boden för att hämta mjöl till gröten.

Pojken öppnade boddörren, doppade skålen i mjölsäcken och fyllde den till bredden. Sedan gick han tillbaka ut på trappan. Men just då, fffhuuuuu!, kom Nordanvinden farande mellan tallarna, blåste och pustade med fulla kinder, och svepte upp allt mjölet ur skålen och bar det med sig genom luften. Pojken stirrade. Skålen var tom. Han gick in igen och fyllde den på nytt. Han steg ut på trappan. Och fffhuuuuu!, där kom vinden igen och tog mjölet en andra gång. Han gick in en tredje gång, försiktigt nu, och höll handen som ett tak över skålen. Men det hjälpte inte. Nordanvinden blåste, och pojkens mjöl flög iväg över skogen för tredje gången.

Då blev pojken förargad. Han stampade i trappan så att skålen skramlade. 'Det här är inte rätt,' sa han högt till sig själv. 'Vi har inget annat hemma än det mjölet, och Nordanvinden tar det varenda gång. Då får jag väl gå och hälsa på honom själv och be att få det tillbaka.' Han hängde skålen på en spik vid dörren, knöt om mössan en gång till, och började gå. Vägen var lång. Han gick förbi tjärnar som speglade himlen, förbi mossiga stenar och risiga granar, förbi stigar där bara harens fotspår syntes. Han gick i en hel dag och en bit till, och först sent på kvällen kom han fram till Nordanvindens stora hus, byggt av blå stockar, med vindflöjlar på taket som snurrade i alla riktningar samtidigt.

Pojken knackade på den stora porten med knytnäven. Den öppnades av sig själv, och därinne, i en stor sal med fönster åt alla håll, satt Nordanvinden själv. Han var stor som tre vanliga män på rad, hade ett svallande vitt skägg, blå kinder och ögon klara som is. 'God dag!' sa pojken så artigt han kunde, och bockade. 'Och tack för att du tittade in hos oss i går.' 'GOD DAG!' brummade Nordanvinden, för hans röst var så hög att fönstren skallrade. 'OCH TACK SJÄLV FÖR ATT DU KOMMER OCH HÄLSAR PÅ MIG. VAD VILL DU?' Pojken samlade sig och svarade: 'Jag undrar bara om du kunde vara så vänlig och ge tillbaka mjölet du tog från oss på trappan. Vi har inte mycket att leva av, och om du fortsätter att snappa upp varenda smula, så blir det bara svält.'