Draken som kläcktes i skorstenen

I en liten by, mellan kullarna, fanns ett bageri med blå dörr. Det luktade nybakat bröd där varje morgon. Bagaren hette Alma. Hon var gammal och hade vita lockar och mjöl på näsan. Varje natt sov bageriet tyst. Bara ugnen susade lågt, som en sömnig björn. Och uppe på taket stod en lång skorsten och drömde om rök.

En morgon, innan solen kom upp, tog Alma fram sin långa skorstenskvast. Hon sopade och sopade. Sotet rann ner i en mjuk hög på golvet. Mitt i högen låg något runt. Det var inte en sten. Det var inte ett kol. Det var ett ägg. Ett litet, kopparfärgat ägg, varmt som en bulle. Alma satte sig på huk och lutade huvudet på sned. 'Nej men, titta där,' sa hon tyst.

Alma lyfte försiktigt upp ägget i sin förkläde. Det knäppte. Knäpp, knäpp, knäpp. En liten spricka kom. Sedan en till. Sedan en till. Ut tittade en lurvig nos. Sedan två stora gula ögon. Sedan en hel liten drake, inte större än en kattunge, med skinande kopparfjäll och en stjärt så tunn som en tändsticka. Han tittade på Alma. Han tittade på mjölet. Han nös. Atjo!

Alma blev inte rädd. Hon hade sett mycket konstigt i sitt långa liv. Hon torkade försiktigt soten från den lilla draken med en mjuk trasa. Hans fjäll glittrade som nya kopparslantar. 'Du är ju varm som en glöd,' sa hon och log med hela ansiktet. 'Då ska du heta Glöd.' Den lilla draken kröp upp i hennes rynkiga hand. Han pep tillbaka, så lågt och mjukt som en tekanna.

Glöd tittade sig omkring med stora ögon. Bageriet var stort och varmt och fullt av dofter. Han såg höga mjölsäckar. Han såg långa brödformar i rad. Han såg en stor svart ugn med en röd glödande mun. Han nös igen. Men den här gången kom det inte sot ur näsan. Det kom en liten varm pust. Som en sommarvind. Mjölet på bordet rörde sig mjukt. Det yrde upp i luften som ett litet snöfall.

Alma stannade upp och rynkade pannan. 'En varm pust...' sa hon eftertänksamt. På bordet stod en deg och vilade under en tygduk. Den var liten och blek och lat. Den ville inte växa idag. Den hade legat där hela natten utan att bli större. 'Glöd,' viskade Alma och lyfte fram honom. 'Kan du pusta på den?' Glöd lutade huvudet på sned. Han tog ett djupt andetag. Sedan blåste han. Hooo.