Sländan, vävskytteln och nålen

Det var en gång en ung flicka som förlorade sin mor och far redan när hon var ett litet barn. Hennes gudmor, en gammal och vis kvinna, tog henne till sig och lärde henne allt hon visste: hur man spinner tråd, hur man väver tyg och hur man syr med fin hand. Det lilla huset låg vid kanten av en skog, och flickan vande sig snart vid att arbeta tidigt och sent, med sländan snurrande och nålen blinkande i lampskenet.

Åren gick. Flickan växte upp och blev duktig i allt sitt arbete. Men när hon var femton år gammal insjuknade gudmoran. En höstdag kallade den gamla henne till sin sängkant och tog hennes hand. 'Kära barn,' sade gudmoran med svag röst, 'jag känner att min tid är ute. Jag lämnar dig huset och de tre verktygen: sländan, vävskytteln och nålen. Vårda dem väl, de är mer värdefulla än du anar.' Sedan slöt gudmoran ögonen för alltid, och flickan stod ensam.

Flickan sörjde sin gudmor djupt, men hon visste att arbetet måste fortsätta. Varje morgon satte hon sig vid sin spinnrock, varje eftermiddag vävde hon och varje kväll sydde hon vid stearinljusets sken. Hennes tyger var vackrare än någon annans i byn, och det föreföll som om hennes händer aldrig tröttnade. Märkligt nog, ju mer hon delade med sig av det hon tjänat, desto mer hade hon nästa morgon. Det var som om gudmors välsignelse levde kvar i väggarna.

Långt härifrån, i ett präktigt slott, bodde en ung prins. Hans fader kungen hade sagt till honom: 'Det är dags att du tar en hustru. Men hon måste vara den fattigaste och rikaste på samma gång.' Prinsen begrep knappt vad det betydde, men han grubblat länge på orden och till slut beslutade sig för att rida ut och söka. Han bad sina tjänare att spänna för hästarna, packade en enkel matsäck och red ut i landet. Han red från by till by, från gård till gård, och frågade och tittade, men ingenstans fann han den han sökte.

Prinsen red genom rika byar och stannade vid välbemedlade gårdar. Han såg flickor i fina klänningar och med guld i håret, men ingen av dem fick hans hjärta att stanna. Han red vidare mot skogen. Där, vid ett litet hus vid skogsranden, såg han genom fönstret en ung flicka som spann. Hennes kläder var enkla, hennes hus var fattigt, men hennes ansikte lystes upp av ett lugn och en glädje som han aldrig sett förut.