Unge Merlin i grottan

Långt borta, där kullarna var gröna och dimman lade sig sakta över dalarna, bodde en pojke som hette Merlin. Han var inte särskilt stor och inte särskilt liten, men han hade ögon som lyste lite mer än andras när månen kom fram. Folk i byn sa att han hörde saker som ingen annan hörde, och att han ibland log åt regnet som om det berättade en hemlighet för honom.

Merlin älskade en plats mer än någon annan. Det var en liten grotta vid foten av en kulle, gömd bakom en ridå av murgröna. Inne i grottan var det svalt och stilla, och i mitten fanns en damm med vatten så lugnt att himlen speglade sig i den. Han kallade den för Stilla Spegeln, och dit gick han varje gång han ville tänka.

Den här kvällen var det tyst i byn. Korna hade gått hem, brödet stod på borden, och stjärnorna började titta fram en efter en. Merlin tog sin gröna kappa över axlarna och smög ut genom köksdörren. Hans mamma log åt honom genom fönstret, för hon visste vart han gick, och hon visste också att grottan var en god plats.

Stigen upp till grottan var smal och bekant. Merlin kunde gå den med slutna ögon: tre stenar förbi rönnbärsbusken, sedan en mossig kulle, och så svängen där en räv brukade sitta och tvätta sina öron. Räven var där också i kväll. Den blinkade åt Merlin med långsamma ögon och fortsatte att tvätta sig, som om de hade en tyst överenskommelse.

När Merlin trädde in i grottan slog en sval doft av sten och vatten emot honom. Han satte sig på sin vanliga plats vid Stilla Spegeln och drog kappan tätare. Han sa ingenting. Han bara väntade, för det var så det fungerade. Vattnet brukade berätta saker, men bara om man var lika tyst som det själv.

Sakta började något röra sig i vattnet. Det var inte vågor, för det fanns ingen vind, och det var ingen fisk, för dammen var för liten för fiskar. Det var bilder. Små, klara bilder, som lyste fram ur djupet. Merlin lutade sig framåt och höll andan, för bilderna var helt och hållet hans egna.