Drakägget på härden

I en liten by i norr, där björkarna höll på att bli gula och kvällsluften luktade vedrök, bodde en smed som hette Edvin. Hans smedja låg vid bäcken, och varje morgon tände han elden i härden och hörde kolen sucka när de vaknade. Edvin var inte gammal, men han var en stilla man som tyckte om att lyssna mer än att prata. Hans händer var mörka av sot, och hans förkläde luktade av järn och eld. Den här hösten skulle något hända som han aldrig hade kunnat ana, något som började alldeles tyst, mitt bland glöden i hans egen härd.

En morgon, när Edvin rakade om kolen för att väcka elden, stötte hans järnspett mot något hårt. Han böjde sig ner och plockade försiktigt upp det ur askan. Det var ett ägg. Ett stort ägg, större än hans knytnäve, varmt som en nybakad bulle och täckt av små fläckar i koppar och gyllene rött. Edvin höll det i sina sotiga händer och blinkade förvånat. Var hade det kommit ifrån? Ingen höna kunde lägga ett sådant ägg. Och hur kunde det ligga mitt bland glöden utan att brännas? Han la det varsamt på sin arbetsbänk och stod en lång stund alldeles tyst och tittade på det.

Edvin förstod att ägget behövde värme, men inte den heta elden i härden. Det behövde något mjukare, något tryggare. Han letade i hörnet där han förvarade halmen som hästarna åt, och tog en stor näve. Sedan gick han till spinnrumman i hans systers stuga och bad om lite fårull, den allra mjukaste sorten, som var ljusgrå och luktade lite av gräs. Han flätade halmen till en liten korg, lade fårullen i botten som en kudde, och satte korgen alldeles intill härden, där värmen kom från sidan, mild och jämn. Sedan la han ägget i mitten av ullen, och nickade tyst för sig själv.

Dagarna gick. Edvin arbetade som vanligt i smedjan, slog och formade järnet, men varje gång han gick förbi korgen vid härden stannade han till och lade en hand mot ägget för att känna om det fortfarande var varmt. Det var det alltid. Vissa kvällar tyckte han att det vibrerade ganska svagt, som om något därinne andades långsamt i sömnen. Han berättade inte för någon i byn om sin upptäckt. Inte för bagaren, inte för sin syster, inte ens för pojken som kom med ved på onsdagar. Han var inte rädd att de skulle skratta. Han ville bara behålla det stilla, mellan sig själv och ägget.