Den förtrollade hästen

För länge sedan, i staden Schiraz i Persien, firade kungen nyårsfesten. Hela dagen hade torget fyllts av musik, gycklare och brokiga tält. När solen gick ned och himlen blev rosa, steg en främling fram inför tronen. Han ledde en häst som glänste som svart spegel. 'Ers majestät', sa mannen och bugade djupt. 'Ingen av dagens underverk kan jämföras med denna häst.' Kungen log lite trött. 'Den är väl inget annat än en vacker leksak.' 'Inte alls', svarade främlingen. 'Sätt er upp på den, önska er till vilken plats som helst i världen, och på ett ögonblick är ni där.'

Kungen pekade mot ett berg långt borta. 'Hämta ett palmblad från foten av det berget.' Främlingen svingade sig upp i sadeln och vred på en liten skruv vid hästens hals. På ett ögonblick lyfte den svarta hästen som en blixt och försvann i kvällsskyn. En kvart senare återvände han ridande, med ett grönt palmblad i handen, och lämnade det leende vid kungens fötter. Kungen blev förstummad. 'Den hästen måste bli min', viskade han. 'Säg ditt pris, vad du än önskar.'

Främlingen log med kisande ögon. 'Min herre, hästen är mig kärare än guld. Jag ger den endast i utbyte mot prinsessans hand, er äldsta dotter.' Hovet sjöng av häpnad. Prins Firouz Schah, kungens son, blev röd av vrede. 'Far, ni kan inte ens överväga ett sådant fräckt förslag!' Men kungen hade redan blivit förälskad i hästen, och svarade tankfullt: 'Min son, prova den först. Vem vet om allt han säger är sant?' Prinsen tvekade ett ögonblick, böjde sig sedan stelt och steg upp i sadeln. Främlingen började viska instruktioner, men prinsen, full av otålighet, vred genast på skruven.

Den svarta hästen reste sig som en fågel och steg, och steg, och steg. Snart var palatset bara ett glittrande mynt långt under, och bergen liknade veck i en filt. Vinden ven kring prinsens öron och stjärnorna tändes en efter en. När han till slut kände sig nöjd med sin färd vred han skruven åt andra hållet, men ingenting hände. Han vred igen. Och igen. Hjärtat slog hårt. 'Jag glömde fråga hur jag tar mig ned!' Prinsen tappade inte modet. Han kände försiktigt med fingertopparna längs hästens hals, tills han hittade en mycket mindre tapp nära det högra örat. Han vred på den, och hästen började dala mjukt mot jorden.