Fiskaren och anden

För länge sedan, vid en lugn kust där palmerna vajade i kvällsbrisen, bodde en gammal och fattig fiskare. Han hade en hustru och tre barn, och han ägde knappt mer än sitt nät, sin lilla båt och sin slitna mantel. Varje morgon gick han ner till havet, och varje morgon kastade han sitt nät fyra gånger, aldrig fler. Det var hans regel, och det var hans bön. För han trodde att havet skulle ge honom precis så mycket som hans familj behövde för dagen.

En morgon, när solen just hade börjat färga himlen rosa, gick fiskaren ner till stranden som vanligt. Han bad sin tysta bön, vek upp ärmarna och kastade nätet långt ut i vågorna. Han väntade en stund, och drog sedan in det. Men nätet var så tungt att han knappt kunde få upp det. 'Idag måste jag ha fångat något stort!' tänkte han glad. Men när han fick upp nätet på sanden såg han bara en död åsna, hopsnärjd och tung av tång. Fiskaren suckade djupt och rensade nätet. 'Det var första kastet,' sa han till sig själv. 'Tre kvar.'

Han gick några steg längre bort, vände sig mot havet och kastade nätet en andra gång. Återigen blev det tungt, och återigen drogs det knakande mot stranden. Fiskarens hjärta klappade snabbare. Kanske var det fisk denna gång. Men när nätet kom upp var det fyllt av krukskärvor, gamla rep och en stor läderväska full av blöt sand. Inte en enda fisk. Fiskaren skakade på huvudet och sa lugnt: 'Andra kastet. Två kvar.' Sedan sköljde han nätet noga, för han visste att tålamod är fiskarens bästa redskap.

För tredje gången kastade fiskaren sitt nät. Han stod alldeles stilla på sanden och såg hur nätet glittrade i solen där det sjönk. När han drog in det denna gång var det tyngre än någonsin. 'Så får det räcka,' viskade han hoppfullt. Men ack, när nätet kom upp var det fullt av stenar, snäckskal, brunalger och slam. Inte en fjäll, inte en stjärt. Fiskaren satte sig en stund på en vänlig sten, torkade pannan och blickade ut över det blå havet. 'Ett kast kvar,' sa han. 'Ett enda kast mellan mig och tomma händer.' Han bad en bön och reste sig igen.