Räven som visade vägen hem

Längst ute i kanten av den stora norrskogen, där tallarna stod tätt och vinden alltid luktade av snö, bodde en liten rödräv som hette Ravn. Hon var inte särskilt stor, knappt högre än en mosstuva, men hon kände skogen bättre än någon annan. Hon visste vilka stenar som dolde varma hålor under mossan, och hon visste vilka stigar som låg trygga under snön. En vinterkväll, när himlen var mjukt lila och stjärnorna just hade tänts, satt Ravn på en fallen tall och spetsade öronen mot vinden.

Plötsligt vred sig vinden. Den blev hårdare och vassare, och från norr kom ett vitt töcken som svepte in mellan stammarna. Snön började falla i stora, virvlande flingor, och på bara några ögonblick försvann månen bakom molnen. Ravn kände hur kalla nålar lade sig i hennes päls. Hon visste vad det var: en av de stora snöstormarna som ibland reste sig på en kvällsstund och täckte hela skogen i vitt. Hon vände sig mot sin håla under granroten. Då hörde hon något genom vinden.

Det var ett ljud som inte hörde hemma i stormen. Inte tallarnas brus, inte vindens vissling, utan ett tunt, klagande läte. Ravn stelnade och lyssnade. Där, igen. Det var någon som ropade. Hon kände igen tonen: det var renkalvar, små och rädda. Renarna brukade gå i flock över de stora myrarna, men ingen kalv borde vara ensam ute i en sådan här storm. Ravn tvekade. Hon var liten och hade redan kommit nästan ända fram till sin varma håla. Men ropet kom igen, ännu tunnare nu.

Hon vände sig om och sprang mot ljudet. Snön var redan djup, och varje steg sjönk hon ned till magen. Hennes svans virvlade vit av flingor. Hon följde ropen genom hassel och en, förbi en stor sten som hon kallade Ugglestenen, tills hon kom ut på en öppning där tre små renkalvar stod tätt ihop. De var mycket större än Ravn, varje kalv var hög som en björkstam, men deras ögon var stora och svarta av rädsla. När de fick syn på Ravn ryggade de tillbaka. En liten räv betydde inte trygghet för en renkalv.