Grodprinsen

Det var en gång en ung prinsessa som bodde i ett stort slott vid kanten av en mörkgrön skog. En vacker eftermiddag satte hon på sig sin huva och sina träskor och gick ut för att vandra ensam mellan träden. Solen lyste varm mellan löven, och fåglarna sjöng från höga grenar. Mitt inne i skogen fanns en sval brunn där vattnet var klart som glas och kallt som snö. Där satte sig prinsessan ned på en mossig sten för att vila. I handen höll hon sin allra käraste leksak, en gyllene boll som glittrade i solen. Hon kastade upp den i luften och fångade den igen, gång på gång, och skrattade högt i den tysta skogen.

En gång kastade hon bollen alldeles för högt. Den gled mellan hennes händer, studsade en gång på stenen och rullade ner i brunnens mörka vatten. Prinsessan sprang fram och böjde sig över kanten, men brunnen var så djup att hon inte kunde se botten. Bollen var borta. Då började hon gråta, och hennes tårar föll ner i det svala vattnet. 'Åh,' snyftade hon, 'om jag bara kunde få tillbaka min gyllene boll, skulle jag ge bort allt jag äger, mina vackra kläder, mina pärlor och alla mina ädelstenar. Jag skulle ge bort hela min lilla värld.' Skogen lyssnade tyst, och vinden rörde knappt vid ett enda blad.

Plötsligt steg ett tjockt huvud upp ur vattnet, blankt och vått, med stora gula ögon. Det var en groda. 'Prinsessa, varför gråter du så bittert?' frågade grodan med en mjuk, klar röst. Prinsessan torkade tårarna och svarade, halvt förvånad, halvt förargad: 'Åh, vad kan väl du göra för mig, du otäcka groda? Min gyllene boll har fallit ner i brunnen, och nu ligger den långt nere i mörkret.' Grodan tittade lugnt på henne. 'Jag bryr mig inte om dina pärlor, eller dina ädelstenar, eller dina fina kläder,' sa han. 'Men om du vill hålla av mig och låta mig bo hos dig, äta från din lilla gyllene tallrik och sova på din kudde, så ska jag hämta upp din boll igen.'

'Vilket strunt den här fåniga grodan pratar,' tänkte prinsessan för sig själv. 'Han kan ju ändå inte komma upp ur brunnen för att besöka mig. Jag kan lika gärna lova honom vad han vill, bara jag får tillbaka min boll.' Och så sa hon med ljus röst: 'Ja, ja, käre groda, om du hämtar upp min boll, så ska jag göra allt det du ber om.' Grodan nickade nöjt och stack ner huvudet i vattnet. Han dök djupt, djupt, så djupt att prinsessan trodde att han aldrig skulle komma tillbaka. Men efter en liten stund stack han åter fram huvudet, och i munnen bar han den gyllene bollen. Han kastade den försiktigt upp på den mossiga kanten, där den rullade fram till hennes fötter.