Den gyllene gåsen

Det var en gång en pojke som hette Dummerjöns. Han var snäll och glad. Men alla skrattade åt honom. Hans bröder var stora och kloka. Dummerjöns var liten och mjuk. Han bodde i ett litet hus vid skogen. Och i skogen, bland mossan, väntade ett äventyr.

Den största brodern gick först till skogen. Han hade en söt kaka och en flaska saft. En liten grå gubbe kom fram bland träden. 'Får jag en bit?' frågade gubben. 'Nej!' sa brodern. 'Det är min kaka!' Då högg han med yxan, men yxan slant. Aj! Han fick gå hem och linda om armen. Snipp-snapp.

Sedan gick den näst största brodern till skogen. Också han hade en söt kaka och en flaska saft. Den lilla grå gubben kom fram igen. 'Får jag en bit?' frågade han. 'Nej, det är min!' sa brodern. Och swisch! Yxan slant igen. Den här gången träffade den hans ben. Aj-aj-aj. Hem fick han gå, han också.

Nu var det Dummerjöns tur. 'Snälla, får jag gå?' bad han. Hans mor skakade på huvudet. Men han bad och bad. 'Då så,' sa hon. Hon gav honom en hård liten kaka av aska. Och en flaska sur dricka. Det var allt. Dummerjöns log ändå. 'Tack, mamma!' Och så gick han glatt mot skogen.

Den lilla grå gubben kom fram bland träden. 'Får jag en bit?' frågade han mjukt. 'Jag har bara askkaka och sur dricka,' sa Dummerjöns. 'Men det vi har, det delar vi.' De satte sig i mossan. Och titta! Askkakan blev en söt kaka. Den sura drickan blev sött vin. 'Mums!' sa Dummerjöns. Gubben log.

'Du har ett gott hjärta,' sa gubben. 'Hugg det där gamla trädet. Du hittar något fint vid roten.' Dummerjöns högg och högg. Tjong! Trädet föll. Och bland rötterna satt en gås. Men inte vilken gås som helst! Hennes fjädrar var av rent guld. De blänkte som solen. 'Oj!' viskade Dummerjöns.

Dummerjöns tog gåsen i famnen. Hon kuttrade lugnt. 'Gack-gack.' Han gick mot ett värdshus för att sova. Där bodde tre systrar. När de såg den gyllene gåsen blev de alldeles förtjusta. 'En guldfjäder! Jag måste ha en!' viskade den äldsta. Hon smög fram när Dummerjöns gick ut. Hon sträckte sig fram. Och rörde vid gåsen.